Dålig relation med föräldrar

Kan du ta stöd av din pappa, syskon? Är hon lika jobbig när ni ses alla eller är det på tu man hand?

Har en dylik relation till min mamma. Dock är hon alkoholist som totalt förnekar sina problem. Hon värdesätter varken mig eller mina barn. Fryser ut oss medan hennes andra barnbarn är hennes "allt" som hon själv uttrycker det. Hon barnvaktar dem i tid och otid och köper kläder, presenter och julklappar i mängder till de andra barnen (även till mina syskon) medan mina inte ens får ett julkort eller lite godis. Har valt att ta avstånd från henne för jag står inte ut med smärtan hon skapar i mig. Hon är dessutom känslokall. Kan inte minnas att hon en enda gång skulle ha sagt att hon älskar mig, eller mina barn heller för den delen.

Är din mamma också en sådan som inte ser sina egna fel och brister gör du dig själv en tjänst genom att begränsa kontakt och umgänge. Man behöver inte bryta helt, bara ha mindre kontakt i den mån man själv orkar och vill.

Hur är relationen till din pappa? Har du något stöd eller förståelse från honom? Min pappa var min räddning varje gång mamma svek. De har varit skilda sedan jag var 5 år och pappa gick hastigt och oväntat bort för några år sedan så nu känner jag mig helt vilsen och föräldralös. Har ingen annan heller att ty mig till. Min mormor har alltid funnits där för mig som en riktig mamma ska göra, men hon är gammal och sjuk så jag delar inte mina tankar och känslor med henne på samma vis som förut. Vill inte oroa henne i onödan så vi pratar mest minnen och vardagliga ting.

Föräldrarna är skilda sen jag var liten och de är väl inte direkt goda vänner nu. Både han och mina syskon bor långt bort och jag står inte jättenära mina syskon (åldersskillnad, olika personligheter/intressen). Pappa är inte heller jättebra på att respektera mina gränser, men det hjälper att vi har mer fysiskt avstånd mellan oss.

Mamma är rätt jobbig som person, ja. Hon är likadan mot min man och förmodligen mot sina vänner till viss del. Så jag måste på nåt sätt lära mig att hantera det oöm jag nu ska orka ha nån relation.

Usch, vad jobbigt. Kan inte ens tänka mig hur det måste vara att växa upp med en så märklig förälder. Beklagar att du förlorat din pappa, det måste vara väldigt svårt.

Mina föräldrar gick också isär när jag var liten. Min pappa är lite speciell han också. Precis som mamma så har han svårt för att ta kritik och respektera gränser. Men honom har jag lärt mig att hantera genom att, som du säger, begränsa kontakten. Nu är det visserligen väldigt lätt eftersom han bor långt borta, min mamma bor väldigt nära här och vi har umgåtts mycket mer. Men jag kommer inte att orka ha det så längre, det svåra blir väl att försöka få henne att förstå det utan att jag får en massa skit för det.

Svår sits om ni bor nära varandra. Vill du inte skapa mer problem än nödvändigt så tacka vänligt men bestämt nej till umgänge. Du behöver inte förklara mer än att du inte orkar just nu. Kan hända att hon blir sur, men det får då stå för henne. Att ta det stegvis brukar fungera bäst med sådana människor. Jag gjorde så när jag trappade ner umgänget med min mamma. Hon var lite sur i början men med tiden accepterade hon och tog det hon fick. Genom att inte anklaga eller skylla på henne (som anser sig vara felfri) blev det inget drama utan bara smått surande från hennes sida då jag bara sa att jag inte orkar eller har tid.

Känner tyvärr igen mig. Är ändå över 40 år nu och trodde att vid detta laget att vår ansträngda relation skulle bli bättre.
Hon har mitt barn dessutom som favorit och gör allt för att de ska träffas så ofta som möjligt och jag klarar inte att neka henne detta. Hon kan heller inte ta kritik för då bryter jag ner henne säger hon:(

Jag har liknande relation med mina föräldrar. Det som har räddat mig är att sätta mig själv först, alltid. Det kanske låter själviskt, men det ger mig energi och en förmåga att kunna umgås under (kortare) stunder utan att bli helt dränerad eller arg. 

Jag behöver inte engagera mig i min mammas klagosång, jag behöver inte känna mig tvungen att agera på ett visst sätt för att undvika kritik, jag behöver inte träffas idag om jag inte känner för det osv. När jag inte tillåter mig själv att bli indragen i mina föräldrars skit så är det också lättare att acceptera dem som dem är och att acceptera att våran relation kanske inte är såsom jag hade velat.

Vi kan inte välja våra föräldrar men vi kan alltid välja hur vi vill tackla situationen och göra det som får oss att må bäst. Många kramar, hoppas att du hittar något som funkar för dig!