Hur kunde det bli så här? Fick en liten bebis för ca 3 veckor sedan och allt börjad bra men nu är det bara skit. Vaknar på morgonen och får ont i magen när jag tänker på att det är ännu en dag då jag måste sitta här hemma med bebben. Gråter för allt,tycker att mammalivet är pest. Kan inte ens gå på toa för bebisen är vaken nästan hela dagar. Kan bara sova i min famn.
Det här är verkligen jättehemskt.
Nån som känner igen sig och tagit sig ur helvetet?
Vår dotter är snart 11 månader och jag kan äntligen känna lycka. Jag kände som du de första veckorna, ja de första 3 månaderna t o m. Man tar sig ur det! Tröttheten och besvikelsen över att aldrig få vara ifred gör att man känner sig riktigt låg.
Har du någon att prata med om detta?
Hallå, ta en dag i taget, nu är det bara ni tänk inte på allt omkring. Bäbisen är liten det blir lättare med tiden ingen är mamma från börja, det är något man växer in i. och du är den viktigaste personen i världen du är den som har skapat ett nytt liv du är den som har fött det du är en mamma
början av bebistiden ÄR jobbig!! Min son var oxå vaken JÄMT!!! och endel jobbiga nätter men DET BLIR BÄTTRE!!!!! Tycker du kan höra av dig till BVC och önska att få någon att prata med för det är et vanligt problem..DU ÄR INTE ENSAM!!!
*styrkekramar till dig!!* 
Kännde lika som TS... visade att jag hade fått förlossnings depprison..
Jag var den första anonym som skrev.... TS. se till att få prata med någon om hur du känner. Säger som de andra: den första tiden ÄR jobbig men man växer in i rollen som mamma. Jag grät flera ggr om dagen för jag kände det som att jag var en usel mamma eftersom jag inte var superlycklig över mitt barn - men jag var såklart inte en usel mamma, jag var en jättebra mamma! Och det är du med!
Och du, jag har tagit mig ur helvetet, det går och du kommer också att göra det. När bebisen ler för första ggn så inser man att det var värt alla vaknätter... 
Jag kände som du i början och hade också ett barn som inte sov på dagarna och bara ville bli buren! Det var jättejobbigt och jag var jättenere och tänkte att jag aldrig skulle få ett bra liv eller känna mig lycklig igen! Ibland tänkte jag för mig själv att barnet hade förstört mitt liv och att det varit bättre om han aldrig fötts! Jag tyckte det var fruktansvärt tråkigt att gå hemma med en krävande bebis och var jätteirriterad på alla mammor med sovande bebisar som tyckte det var såååå underbart att vara mammaledig!
Det klart det blir bättre! Jag fick prata med en psykolog på BVC 2 ggr och det hjälpte! Jag försökte också gå ut så mycket som möjligt och träffa andra trots att mitt barn "alltid" skrek och var missnöjd och arg och jag ibland drog sig för att träffa sovande mönsterbebisar och deras fräscha utsövda mammor! Sedan får man ta en dag i taget och se till att få avlastning av pappan så man får en dusch ibland och lite tid för sig själv!
Visst tar man sig ur helvetet och det är värt det! Nu är min son 1½ år och solen i mitt liv! Jag älskar honom så det gör ont och känner en sådan glädje över att vara med honom! Den kärlek som man kanske inte känner från början kommer förr eller senare och då är det obegripligt att man kan älska så mycket! Håll ut så blir det bättre -- mycket bättre än du kan ana!
Du måste prata med bvc sköterskan om ditt problem.. Hon kan hjälpa dig..
shit TS om du viste hur vanligt det är, då skule du kanske känna dig lugnare. Dom flesta tycker det är skit jobbigt, deprimerande att vara hemma och veta att man ska vara det ganska länge.. Jag lovar dig att det kommer kännas bättre och snart kommer bäbin vara ditt allt. har du någon som kan avlasta dig?
anknytningen och kärleken till ett nytt litet liv är inget som helt plötsligt finns där, ibland behövs tid för att det måste växa fram.
försök ta en dag i taget.
hitta någon att prata med
försök få avlastning då och då, då du endast pysslar om dig själv och gör det du helst vill.
och du, du är absolut inte ensam i din situation! det kan kännas så, eftersom det verkar vara tabu att prata om sånt här, men det är mycket mycket vanligt!!
Tack för alla stärkande ord! Har förstått att det är vanligt. Blev hänvisad via BVC till en kvinna som har hand om såna här "fall". Hon skulle skicka vidare till den person som har hand om vårat område. Hon skulle ringa idag men jag har inte hört något...
Hoppas verkligen att det blir bättre. Det är inte roligt att vakna på morgonen och inte vilja gå ur sängen.
För det första: du är inte ensam om att må så här och du kommer att må bättre, jättebra att du har pratat med bvc så att du kommer att få hjälp!
Dessutom: snart blir bebisen så stor att den kan börja le och ge lite gensvar, och då blir det bättre. Dygnsrytmen brukar också bli bättre, inte bra men bättre, efter den första månaden. Om h*n bara vill bli buren tycker jag att du ska fundera på att skaffa en bärsjal, du kan hitta trikåbärsjalar (som är lättast att använda) på bla www.minimundus.se eller www.stellaris.se - eller sy en själv av tunt trikåtyg. Då får du inte så ont i ryggen eller i armarna och får händerna fria.
Det blir bättre, det är roligare när de är större - det är så otroligt mycket roligare att vara mamma till Arvid nu när han är ett år än när han var bebis!!
kände precis som du i 2,5 månad min dotter hade dessutom kolik så det gjorde absolut inte saken bättre
men det gick över fick bara börja njuta av min lilla dotter lite senare än vanligt
Samma här. Min son skrek oavbrutet i 2 månader (kolik), jag var dödstrött och jag tyckte INTE att det var roligt att vara mammaledig. När folk frågade 8eller snarare kommenterade): Visst är det roligrt med barn? Tycker du att det är roligt att vara mammaledig?, ville jag bara skrika NEEEJ, det är 90 % jobbigt och 9 % uthärdligt och 1% mysigt. Roligt? Vad fan är det som är så roligt?????????????????????????????????????? Jag Tyckte aldrig att dagarna tog slut, de var ju oändliga, och jättetråkiga.
Jag kände en strark beskyddarinstinkt från dag 1, men inte den där omedelbara kärleken. Den kom smygande och nu när han är snart 1 så förstår jag PRECIS vad som är roligt, han är kul, underbar och jag längtar efter honom när jag är borta från honom.
Tror det var en kombination mellan att han blev större och inte var ett kravpaket längre + att jag började jobba och fick komma bort, som jorde att jag insåg fördelen med att ha barn! 
Små bebisar är ju inte så kul de första 6 månaderna, tycker inte jag iallafall. Ska lägga upp föräldraledigheten helt annorlunda om vi får ett syskon. Synd att man inte kan få barn nr 2 först....
TS: himmel, kunde varit jag som skrev vad du skriver. Det känns rätt "tryggt" att det verkar vara något många går igenom. Min son är två veckor gammal och vi har inte kommit in i någonting, allting känns bara främmande och jobbigt. När jag vaknar på morgonen undrar jag var mitt liv tog vägen och det känns som om varje dag är en evighet (och natten sen!).
Jag ska tala med BVC om detta och se om det blir bättre då, men det kanske också är en idé om vi som har dessa problemen just nu kanske kan hålla kontakten och stötta varandra genom dessa första jobbiga månaderna? Om du vill kan du ju höra av dig så kan vi "släppa ut lite ånga" och ge varandra lite peppning. Jag tycker det hjälper när man får en lite paus då och då och komma hit och läsa och söka lite tröst.
Stor kram i eländet...