Dags att ge upp?

Han vill inte kämpa, så varför ska du?

Varför curlar du mannen? Det hjälper ju knappast relationen att bli bättre.

Säger han tvärnej till all städ, tvätt, matlagning?

Klart fall av mansbebis. Mamma=du, gör allt, tar ansvar för planering. När sedan barnen börjar bli stora=Växer förbi mentalt, så blir det konflikter. Tar på offerkoftan när han känner sig trängd. Säger NEJ, när du föreslår åtgärder som kan förbättra er situation.

Menar du att det fram till för två år sedan så delade ni ansvaret för hemmet och barnen, men sedan fick du allt ansvar?

Eller menar du att du alltid gjort allt hemma, men för två år sedan började du inse att det är skevt fördelat och påtalade detta och sedan började det förändras?

I vilket fall som helst, så hade jag lämnat. Om du vill lämna så gör det. Du har försökt, han sitter bara med offerkoftan, så känn inte att det är ditt ansvar att relationen tar slut. Om du vill försöka en sista gång, så säg åt honom att om ni inte tar itu med era problem nu så blir det skilsmässa. Då kanske han vaknar.

Du är tillsammans med en mansbebis... Dumpa sopan.

Du verkar leva med ett vuxet barn.

Jag har det ungefär samma här. Lägg till att när jag väl ber om att han ska göra nåt, då tycker han inte det behövs just nu och det blir jag som får göra det i alla fall.

Jag försöker få honom att försatt att det kallas framförhållning och planering. Gräset kanske kan vänta två dagar till, men om två dagar kanske det regnar, kanske vi har annat att göra som är viktigare. Och skulle det vara så att vi är ?lediga? om två dagar, ja då kan vi slappa DÅ.

Ber jag honom hänga tvätten så gör han det utan protester, men även om jag visat hur man gör och varför man hänger rakt och fint, så bokstavligen drar han bara upp kläderna på strecket i en klump, för att han inte tycker det är viktigt om det blir skrynkligt, bara det blir torrt.

De få gånger han ska fixa maten brukar det sluta i hämtmat för att han inte orkar stå vid spisen eller åka och handla.

Han ser inte själv vad som behövs göras och de saker som enbart är hans ansvarsområde görs i sista minuten eller för sent och så skyller han på att jag inte påmint honom! Däremot är han väldigt duktig att hjälpa andra med diverse saker (ex hade vi bråk förra månaden om att han var borta en hel helg för att hjälpa en kompis kakla, men här har jag väntat på kakel i 3 månader!)

Så jag förstår hur du har det, och hur svårt det är att väga allt mot varandra.

Förnuftet säger att JAG skulle må bättre utan ett vuxet barn, men barnen har det bättre med båda föräldrarna. Han är en fantastisk pappa (och det beror väl på att han är ett barn själv) och förutom brist på hjälp i hemmet så är han en fantastik make som verkligen visar sin kärlek och uppskattning.

Därför väljer jag att stanna. Jag älskar honom så fruktansvärt mycket och jag tänker att jag har det ju rätt bra ändå när allt kommer till kritan. Fantastiska barn, bra ekonomi, en man som älskar mig och aldrig medvetet skulle såra mig och alla är friska. Det finns så mycket värre situationer, så jag kan acceptera att behöva ta det mesta ansvaret i familjen.