Hej!
Jag har under hela mitt liv stött på massor av män som mer eller mindre saknar framförhållning i vardagen. Så jag antar att detta inte är ett särskilt ovanligt fenomen. Men vad beror det på? Har det med uppväxt att göra? Eller finns det biologiska orsaker? Fyller bristen på framförhållning och planering någon funktion?
Vad tror ni?
Min erfarenhet är att det är lika många män som kvinnor som saknar framförhållning. Men som du skriver är det nog en kombination av uppväxt och biologiska faktorer som styr. Brist på framförhållning känns väl ganska besläktat med impulsivitet, och det kan ju mycket väl ha haft någon funktion långt tillbaka i tiden i situationer där vi behövde agera snabbt utan att tänka efter så mkt.
I min bekantskapskrets så är det männen som vill planera upp saker och veta vad som händer.
Typ:
ha matlista så man kan handla och veta vad man ska laga (om man inte får en akut inspiration och slänger ihop något annat).
Planera upp ledigheter - när ska vi ha semester? Vad ska vi göra? Med vem? Packlista!
Träffas - vilka? När? Vad ska vi göra? Äta? Vad?
Jag gillar mer att ha öppet, många lediga dagar då man bara gör det som faller en in oavsett om det är att bada, åka till ett museum, stanna hemma och titta på film/läsa eller ringa en släkting/vän och äta/fika tillsammans.
Min erfarenhet är att det är lika många män som kvinnor som saknar framförhållning. Men som du skriver är det nog en kombination av uppväxt och biologiska faktorer som styr. Brist på framförhållning känns väl ganska besläktat med impulsivitet, och det kan ju mycket väl ha haft någon funktion långt tillbaka i tiden i situationer där vi behövde agera snabbt utan att tänka efter så mkt.
Eller vad menar du med brist på framförhållning?
För när det gäller saker man inte är van vid så är det svårt att ha framförhållning... Är man tex inte van att umgås mkt med sina barn och ha ansvar för dem, så kan det vara svårt att se tecken på att de börjar bli trötta eller behöver mat för att orka. Då kan det uppfattas som brist på framförhållning om papporna missar att ge barnen mellanmål medan mammorna gör detta på rutin eftersom de har haft ansvar för barnen ensamma under en längre tid (då mammorna oftast tar ut mest FL och även styr upp mkt när papporna tar FL).
Är det sådant du menar så kan det säkert bli bättre om man tex är lediga mer tillsammans eller ger papporna större frihet och förtroende med sina barn när de är lediga.
Annat som kan verka vara en brist på framförhållning är sådant som man inte behövt bekymra sig om eller sköta om. Tex om partnern alltid lagar mat, handlar mat mm. Så har den andre efter ett tag helt kopplat bort detta ut huvudet. Varför bry sig liksom, det sköts ju ändå automatiskt!
DÅ har man ju helt klart brist på framförhållning, men det går att ändra på om ansvarsområdena ändras!
När jag är ensam hemma har jag noll framförhållning vad gäller det mesta... Blir jag svinhungrig äter jag något lättlagat, trött = lägger mej osv. Men när familjen är med så har jag såklart framförhållning eftersom barnen kräver detta. Vår vardag funkar inte alls smidigt om det blir ständiga utbrott pga matbrist och trötthet.
Kanske har män i större utsträckning sluppit från sådant ansvar? Kanske beror det på att kvinnan tar första delen av FL samt största delen av FL = får automatiskt kunskap och tar på sig ansvaret för barnets/barnens vardag?
I min bekantskapskrets så är det männen som vill planera upp saker och veta vad som händer.
Typ:
ha matlista så man kan handla och veta vad man ska laga (om man inte får en akut inspiration och slänger ihop något annat).
Planera upp ledigheter - när ska vi ha semester? Vad ska vi göra? Med vem? Packlista!
Träffas - vilka? När? Vad ska vi göra? Äta? Vad?
Jag gillar mer att ha öppet, många lediga dagar då man bara gör det som faller en in oavsett om det är att bada, åka till ett museum, stanna hemma och titta på film/läsa eller ringa en släkting/vän och äta/fika tillsammans.
Det ligger i vår natur - kvinnor odlade (dvs krävs planering) och män jagade (dvs man springer ut i skogen och ser om man hittar nåt djur nu - inte om två månader).
Eller vad menar du med brist på framförhållning?
För när det gäller saker man inte är van vid så är det svårt att ha framförhållning... Är man tex inte van att umgås mkt med sina barn och ha ansvar för dem, så kan det vara svårt att se tecken på att de börjar bli trötta eller behöver mat för att orka. Då kan det uppfattas som brist på framförhållning om papporna missar att ge barnen mellanmål medan mammorna gör detta på rutin eftersom de har haft ansvar för barnen ensamma under en längre tid (då mammorna oftast tar ut mest FL och även styr upp mkt när papporna tar FL).
Är det sådant du menar så kan det säkert bli bättre om man tex är lediga mer tillsammans eller ger papporna större frihet och förtroende med sina barn när de är lediga.
Annat som kan verka vara en brist på framförhållning är sådant som man inte behövt bekymra sig om eller sköta om. Tex om partnern alltid lagar mat, handlar mat mm. Så har den andre efter ett tag helt kopplat bort detta ut huvudet. Varför bry sig liksom, det sköts ju ändå automatiskt!
DÅ har man ju helt klart brist på framförhållning, men det går att ändra på om ansvarsområdena ändras!
När jag är ensam hemma har jag noll framförhållning vad gäller det mesta... Blir jag svinhungrig äter jag något lättlagat, trött = lägger mej osv. Men när familjen är med så har jag såklart framförhållning eftersom barnen kräver detta. Vår vardag funkar inte alls smidigt om det blir ständiga utbrott pga matbrist och trötthet.
Kanske har män i större utsträckning sluppit från sådant ansvar? Kanske beror det på att kvinnan tar första delen av FL samt största delen av FL = får automatiskt kunskap och tar på sig ansvaret för barnets/barnens vardag?
Det ligger i vår natur - kvinnor odlade (dvs krävs planering) och män jagade (dvs man springer ut i skogen och ser om man hittar nåt djur nu - inte om två månader).
Hej!
Jag har under hela mitt liv stött på massor av män som mer eller mindre saknar framförhållning i vardagen. Så jag antar att detta inte är ett särskilt ovanligt fenomen. Men vad beror det på? Har det med uppväxt att göra? Eller finns det biologiska orsaker? Fyller bristen på framförhållning och planering någon funktion?
Vad tror ni?