Styvfar döende

Inte varit hemma på månader

Kommer innanför dörren och hör en sargad röst från vardagsrummet frågar vem det är

Min mor är inte hemma suck

Går in och minns inte ens vad jag sa eller yrade om och går in i köket och fyller påvattenflaskorna

Går tillbaka och vänder mig mot honom i soffan i vardagsrummet och möts av en chock...

Han är smalare än mig, hans hud hänger och ser 20 år äldre, han ser 90 år, skakig röst ihopslokade axlar och ser en tand, han har knappt en tand kvar

Ångest slår mig jag blir stel och frågar var mamma är, mor och storebror är nere i garaget och meckar på motorcykeln

Frågar tillslut hur han mår och han bryter ihop så mycket som han kan, panik i ögonen, dödsångest

Mitt hjärta i kramp.

Det är åt helvete, ingen tyngd i rösten bara panik. Å gud jag vill vara dö. Jag känner hans dödsångest

Jag vänder bort blicken, jag mår illa

Har du fått antidepressiva mot ångesten?

Jag har morfin, säger han.

Jag säger, vi alla ska dö någon gång förr eller senare, det skär lite i mig att jag väl sa det

Det finns ingen kärlek här bara sorg och hat bortsett från hans trängande dödsångest

Jag säger att vi återkommer nog om ett par dagar och han säger att jag borde gå ner och hälsa på min mor och bror så I mitt allt försvinner jag, ingen kram ingenting

Han har aldrig varit där för mig, han är ingen förebild, snarare tvärtom

Jag har empati men för en annan individ, jag sa till min mor att hon ska höra av sig om han blir sämre

Vill bara skriva av mig för jag kan inte sova, har nog bekymmer som besvärar mig

Han är inte redo, det har gått snabbt, kol har han och han har inte varit snäll mot kroppen eller psyket så snart är han död

Sjukaste av allt är hur jag kan lindra hans smärta genom att dela hans historia men det skär i mig, från hjärtat av sorg och sympati till hans trasiga kropp och psyke och som sagt empatin finns där men inte för den han varit, fick se en skrämd, rädd människa men jag vill se någon annan

Ändå byggs tårarna inom en, så mycket tid och energi han tagit från människor alltid på hans villkor och jag som ska vara barnet så lämnar ar han min mor i förtid och det känns som jag blir tvungen att fylla ett tomrum, men varken mina syskon eller föräldrar har inte varit där, undrar om min sorg är för det som aldrig varit, vi är så olika, jag är så annorlunda och vill så mycket annat

Usch