HATAR vårt hus - är jag knäpp eller har jag rätt?

Följer

Jag rös till när jag läste den meningen.

Den säger allt!
Den beskriver mångas livssituation i dagens Sverige.
Är själv en av dem.
Framgångsrik, vacker fru, 2 barn, vänner, villa, bilar, sommarstuga, båt.

Men det är som om man satt sig själv i ett gigantiskt fängelse. Varje dag längtar jag ut! Har såklart funderat på hur det kunde bli så här. Enda svaret jag kan komma på är att jag följt normen för mycket och inte lyssnat inåt om jag verkligen egentligen velat gå denna väg jag nu är på. 

Fast om ni brukade bo i stan och längtade bort så mycket att ni byggde ett eget hus långt bort var du väl inte nöjd då heller? Om du ständigt längtar bort och tror att gräset är grönare på andra sidan borde du kanske fråga dig själv om felet ligger inuti dig istället. 

Har du pratat med din sambo om att han isolerar sig med tomten och aldrig gör saker med dig längre? Vad säger han då? 

Oj. Det låter som min dröm hur ni har det. Jag är uppvuxen i ett stort hus med en jättefin trådgärd på landet precis intill ett naturreservat. Bor i en trea med sambo och ett barn i en lugn förort vid havet, vid en park dessutom och lite trafik men jag längtar SÅ ut på landet. På Söder skulle jag aldrig i livet bo med barn! Det var kul när jag var mellan 20-30 och inte hade familj. Jag tycker inte om att behöva vakta så vårt lilla barn inte springer ut i gatan hela tiden. Han är jättebusig och nyfiken som han ska så han kan bara springa fritt på lekplatser. Det är förbannade cyklister överallt annars som kör som galningar på trottoarer, på torg, i parker osv! Det går inte att ta en promenad utan vagn och jag hatar det!

I huset där vi växte upp hade han haft en jättestor trädgård i etage att springa i. Vi hade också en privat grusväg förbi huset och sedan en lång skogsdunge innan vägen och åt tre håll var det bara skog. Helt underbart!

Sedan saknar jag att gå i jeans, stickad tröja och träskor/gummistövlar och att alla andra också gör det. Jag gör det här men alla andra har chica sandaler, klänningar, designsolglasögon, nylackade naglar osv.

Skönt på nått sätt att höra att vi är fler..

Ja alltså någonstans känns det som att världen idag, där man har så oändligt många möjligheter och val gör att man blir knäpp. Som ett fängelse, ja. Jag tänker ibland att nu kan jag verkligen inte vara ställa mig upp, gå ut och bara dra iväg till Barca, festa och ligga med nått random ragg. För nu är jag mamma. Och villaägare. Och har en fin man. Nu ska jag vara nöjd livet ut och njuta av min gräsmatta och nya Volvo. Kul..

Samtidigt som jag säkert anses vara SÅ bortskämd av andra som kanske drömmer om att ha mitt liv.

Mycket vill ha mer...

Vad skönt att se att inte alla i min ålder trivs med sina tråkiga liv. Jag älskar att vara mamma men jag är inte alls materialistisk och saknar dom intressanta samtalen jag kunde ha med jämnåriga när alla var fattiga studenter. Nu bjuds det bara på töntiga middagar där det ska serveras trerätters som taget ur menyn på Haga slott och alla ska spela teater och låtsas vara en instagramreklam.

Skulle aldrig kunna bo så själv. Så förstår dig. Min sambo bodde på en gård i Jämtland när vi träffades. Inte en granne i närheten. Jag var där i 3 veckor och höll på att gå sönder av tristess. Han fick flytta till Sthlm om han ville leva med mig. Vilket han gjorde också.

Gräset är inte alltid grönare.. många är dom som senare inser vad dom kastat bort, tänk på det ts

Omg... och så bor andra familjer på soptippar och under motorvägar i Indien. Du kan ju frivilligt höja din egen skatt med 50% så du får känna att det finns nån mening med din tillvaro. Eller kanske utbilda dig till lärare och söka jobb i Rinkeby.

Nej, jag tror inte att du är knäpp. Idag är vi så medvetna och har tillgång till allt i hela världen.

Människan är nyfiken, smart och medveten. Man strävar alltid efter att få mer, större och bättre. Det är nog vårt berömda belöningssystem i hjärnan.

Du har allt som alla drömmer om. Eller? Är det verkligen allas dröm? Svar nej. Alla har vi drömmar och bilder om hur det SKA se ut.

Själv har jag hus utanför en medelstor stad, barn med mannen jag älskar, båt och två fina bilar. Stor trädgård och mycket jord under naglarna. Skillnaden är att både jag och maken älskar det livet. Vi är nöjda och när vi drabbas av tristess räcker det att vi åker iväg på minisemester eller en vecka utomlands så längtar vi hem igen.

Jag ska fundera vidare över din ts idag och se om jag kan komma med några tips.

Ha en fin dag!