Våga ta steget till separation

Är nyskild. 2 barn. Gemensamt beslut. Vi hade en bra relation men var som syskon (det hör man ofta). Efter många år ihop väljer man varje dag att vara kär och vara ihop. Det är ett val snarare än en känsla efter 15 år.

Man ska ställa sig en enkel fråga tycker jag: om vi inte hade gemensamma barn skulle vi varit ihop?? Om svaret är nej bör man skiljas. Att man bråkar ofta gör beslutet lite lättare.

Kan säga att det har varit de tuffaste 6 månader i mitt liv. Smärtan samt sorgen (över en förlorad familj) har varit enorm.

Men det har också varit lyckliga stunder. Dejting kommer inte bli nåt problem. Ja, det finns killar dom dejtar 3-barnsmödrar.

Fins ingen tidsram, men när man har varsitt boende känns rimligt stt då börjar dejta. Kanske vänta månader innan man introducera barnen till ens nya partner.

Att plötsligt inte ha 2 inkomster har varit svårt men det absolut minsta av mina bekymmer. Man anpassar sig liksom.

Jag inser nu tyvärr att även om jag och mitt ex var bra vänner tycker vi olika om barnuppfostran. Det kommer bli kämpigt att få ihop ett bra samarbete.

Pratat med många skilda kompisar och det är tufft känslomässigt i många år framöver.

Ja man går ju skilda vägar av en anledningen men det är nog lättare om det är ömsesidigt och att man skiljs som vänner. Sambon hotar med vårdnad och att han ska berätta för barnen vilken idiot jag är, då tvivlar jag på om jag orkar gå igenom det här. Samtidigt säger han själv att han vill flytta eller ber mig dra och att han retar upp mig för att det ska få nig att dra.Om det en försvarsinstinkt från hans sida eller om det kommer från hjärtat vet jag ej. Våra gräl började som mest efter vi fått våra barn. Sambon har inte lyft ett finger för att försöka förbättra förhållandet då jag har gett det många chanser utan förbättring.

Oij, det som du beskriver låter inte bra. Som åskådare är det självklart för mig att ni har ett destruktivt förhållande och bör skiljas. Han verkar inte särskilt trevlig heller.

Finns ingen skilsmässa manus tyvärr. Det blir alltid lite smutsigt. Han kommer alltid klandra dig oavsett hur snyggt du sköter det.

Hoten låter som du säger som försvarsställning. Om/när det blir på riktigt och han börjar acceptera sin nya verklighet finns det goda möjligheter stt det lugna ner sig. Fokus för mig nu är bara barnens bästa. Tror han skulle agera likadant.

Sen behöver allt inte vara på plats om ni skiljas. Det löser sig över tid med, pengar, boende, logistik, ny kärlek osv.

En sista sak, jag har aldrig träffat nån som har skilt sig och efter en längre tid (många år ibland) inte sagt det var deras livets bästa beslut. Var självisk här.

Du förtjänar bättre. Det gör han också egentligen.