Gravid med egoistiskt ex med brist på empati/låg eq
Hej!Är gravid i v. 13 med mitt ex och vet inte om jag ska göra abort eller inte. Har tid bokad för detta om en vecka ifall det blir mitt val. Lite bakgrund: började dejta mitt ex i oktober och flyttade till andra sidan Sverige i slutet av januari pga. nytt jobb/hemflytt efter högskolestudier (fick detta jobbet i oktober). Vi fortsatte att dejta på distans efter det. Förhållandet blev dock skakigt efterhand och när jag gick igenom en kris i våras pga. ett par dödsfall inom familjen + andra jobbiga händelser, så dumpade han mig (så han är inte den som finns där i tuffa tider). Några veckor tidigare hade han tagit initiativet att flytta till min hemort och börjat leta både jobb och lägenhet, så dumpningen kom lite som en chock. Jag hade själv tvekat på förhållnadet, men ville fortsätta försöka innan jag gav upp. Vi läste bl.a. Kärlekens ACT för att utvecklas ihop :). Upptäcker några veckor efter uppbrottet att jag är gravid och reser till honom för att prata om det. Han säger då att han vill stötta mig och vara delaktig hur det det än blir, vilket ju låter bra... Efter mycket om och men kommer vi fram till att vi vill försöka igen och ha kvar barnet (ömsesidigt). Det mesta talar för att vi bosätter oss på min hemort, så han erbjuder sig att flytta dit efter att ha tänkt en helg. So far so good. Sen börjar han tveka igen, jobben han hittar är inte som han önskar och han är rädd att det ska spricka mellan oss och så har han gett upp en bra tillvaro där han bor nu. Han har känt mycket ångest och stress kring hela situationen, vilket är förståeligt. Vi satte upp en deadline i slutet av förra veckan för att fatta beslut kring både förhållandet och graviditeten. Det resulterade i att jag gjorde slut, men vi har ej beslutat helt kring barnet än. Några anledningar till mitt beslut:
- Han berättar dagen innan beslutsdagen att han ser sig som en egoistisk person med brist på empati och låg emotionell intelligens (jag själv är mer åt HSP-hållet). Detta blir min dealbreaker.
- Han säger att han sätter sig själv främst när det gäller beslut och inte bryr sig om/tänker på hur hans beslut påverkar andra.
- Han säger sig ha svårt att empatisera om han sårar nån om han inte anser sig ha gjort nåt fel eller om han tycker att den andra "överreagerar".
- Han har svårt att förstå andras känslor.
- Anser sig själv vara i "sjukligt" behov av rutiner och har svårt för förändringar och när livet inte går enligt plan/önskemål.
- Osocial ensamvarg, har inget umgänge.
- Undviker/flyr från obehagliga/svåra känslor, samtal och situationer.
- Beteer sig ofta kallt, distanserat, kort, avigt, arrogant, ointresserat. Ställer sällan frågor till andra och kommunicerar knappt alls när vi träffar nya människor.
- Är väldigt tystlåten och i dialoger känns det ofta som att prata med en vägg. Får oftast ställa frågor för att han ens ska engarera sig i samtal.
- Han säger att han blivit beskriven som arrogant, dryg och energitjuv av andra.
- Har passiv-aggressiva tendenser.
- Är ofta passiv och initiativlös i relationen.
- Om det är något så kommunicerar han inte utan blir tyst(are) och drar sig undan. Vilket såklart väcker obehagskänslor hos mig.
- Dumpar över ansvaret för relationen och viktiga beslut på mig. Är tyst och passiv.
- Har kommit på honom med att ljuga om onödiga saker, som t ex. vad han dricker eller om han har varit och tränat eller ej.
- Uttrycker ej känslor för mig och tror ej att han har älskat nån tidigare. De pratade ej känslor i hans hem under uppväxten.
- Har berättat att han har hållit upp en fasad i vår relation för att verka mer känslosam/empatisk än vad han är.
- Säger att han inte vet om han skulle kunna lämna sitt barn eller inte. Det beror på hur det känns säger han (egoistiskt/ansvarslöst mot barnet).
- Han säger att hans pappa och bror har liknande drag som utvecklades i tonåren plus att inte är villig att jobba på sina problem trots att han är medveten om att hans sätt kan påverka andra negativt och är dysfunktionellt. Så läget känns inte så hoppfullt.
- Har blivit en del missförstånd i relationen, vilket ffa. han tycker är jobbigt. Tror det hänger ihop med att han har svårt med förståelse för andra och distansen etc.
- Är rädd att barnet och jag ska ta skada av hans beteenden/egenskaper.
- Han är högutbildad och jobbar inom vården med en långsiktig tjänst bakom sig, vilket nog är en anledning till att jag har haft svårt att se igenom hans drag innan plus att han har hållt upp en fasad då. Har såklart märkt en del men inte tillräckligt för att backa helt. Sen är det ju skillnad på att gå in i en yrkesroll och att vara privatperson såklart. Det finns ju ingen mall för privatlivet.
Vill egentligen ha kvar barnet, men helst inte med honom och vill såklart helst inte att barnet ska få en uppväxt med separerade föräldrar och en förälder som kanske inte kommer ta hand om sitt barn ordentligt eller skada dess välmående. Kan även bli tufft för mig att vara ensamstående. Har dock tillsvidaretjänst och ett bra stödnätverk då jag har flera släktingar med egna småbarn och som jobbar med människor och barn på olika sätt. Även jag själv jobbar delvis med barn och är väldigt barnkär. Jag är 31 år och känner mig lite stressad av klockan. Allt ser bra ut med barnet, vi har gjort KUB ua. Detta är några skäl till varför det är svårt att göra abort även fast mycket talar för det logiskt sett. Jag har varit hos psykolog för att få hjälp med besluten, men har ändå inte lyckats bestämma mig helt trots alla +- listor. Jag är helt utmattad av situationen och alla tankar/känslor, så har säkert missat att skriva en del saker i inlägget. Fråga gärna om ni vill ha kompletterande information för att kunna svara :).
Några tips på hur jag kan tänka/komma fram till nåt beslut kring barnet utifrån det jag har skrivit? Tack på förhand för hjälpen!