ADHD - Blir inte tagen seriöst
Jag blir så väldigt ledsen på vården i Sverige.. Det krävs så otroligt mycket energi, pedagogik och envishet för att få en läkare att tro på en.. Varför går de alltid in med inställningen att man är frisk och att man ska behöva övertala dem om att man är sjuk? Det är inte alltid så lätt att veta exakt vad man ska säga för att nå fram.. Jag är tydligen inte så bra på det för det krävdes 15 år och 20 läkarbesök för att jag skulle få hjälp med mina extrema insomingsproblem som jag haft sedan barn. Det tog ytterligare 5 år och 15 besök för att få hjälp med det enorma trycket i bröstet som visade sig vara ångest. Nu har det visat sig att jag har varit deprimerad några år också och att jag har utmattningsyndom. Detta är såklart inget som någon läkare har sagt utan det är jag som har insett eftersom att jag nu har har lagt så pass mycket tid och energi över åren på att förstå mig själv (som egentligen läkarna borde ha gjort) att jag antaligen är mer kompitent än de flesta läkare jag träffat som bara bruka säga till mig att "man up" eller fråga "Vad ska jag göra åt det??". Genom åren så har jag till och från sökt för adhd för att jag har känt att det skulle vara roten till allt lidande jag går igenom. Anledningen till min ångest, utmattning, depression och sociala fobi. Anledningen till att jag aldrig mer vågar lämna lägenheten eller träffa människor. Förra året trycket jag på riktigt hårt med att jag ville ha en neurologisk undersökning och mot min läkares rekommendation som tyckte jag jag skulle läsa på om mindfullness så lyckades jag få en tid till Psyk. Väl där fick jag först träffa en läkare och fylla i alla papper om neuoroliska sjukdomar och hur man uppskattar sina symptom. Jag fick väldigt hög poäng på ADHD och fick remiss till en överläkare. Jag har nu levt 32 jobbiga år på denna planet och såg äntligen ett hopp till ett nytt och bättre liv. Ett hopp om att ADHD-medicin skulle vara lösningen för mig.. När jag efter 6 månader fick träffa en överläkare så var han väldigt aggressiv och korsförhörde mig. Jag blev väldigt rädd och svarade tydligen fel på hans frågor för han avslutade mötet och sa att det var som han misstänkte. Jag har GAD och inte ADHD för jag kunde sitta stilla i hela 30 minuter på stolen medans han korsförhörde mig så då måste det vara så för det skulle ingen med ADHD kunna göra.. Jag köpte det för stunden och tackade för diagnosen. Han bad mig att inte komma tillbaka.
Nu efter ett par månader så märker jag hur jag fortsätter lida mig igenom varje dag pga min otålighet, min rastlöshet, min dåliga impulskontroll, mina tics, mina sömnproblem och allt annat som jag inte kommer på just nu..
Jag vet inte vad jag borde göra? Ska jag bara finna mig i att jag inte kommer få någon hjälp via läkemedel och istället fortsätta hitta egna lösningar? Jag funderar på att läsa på mer om behandling av ADHD och köpa mediciner på svarta marknaden eller om jag ska bekosta en privat utredning vilket jag egentligen inte har råd med men kan ta lån.. Vad tycker ni? Jag vet inte om jag kommer lyckas säga "rätt" saker på en till utredning ändån.. Jag kanske ska testa att sitta o hoppa på stolen o slå sönder lite saker på läkarens skrivbord för att de ska förstå att jag behöver hjälp.. Det verkar som de tror att alla människor med ADHD har 0 självkontroll och därför vill de inte diagnostisera mig.. Tyvärr så är jag väldigt disciplinerad och lyckas hålla mig lugn bland okända människor när man pratar med dem 1on1... För bra uppfostran antar jag..