Ni som lever med mansbebisar. Varför stannar ni?
Frågan är seriös och inget påhopp. Jag själv lever med en mansbebis och tanken slog mig häromdagen varför jag egentligen stannar kvar. Varför stannar ni kvar?
I mitt hem gör jag ALLT. Jag sköter hemmet, tvätt, disk och städ. Han tvättar en maskin var tredje vecka som jag får hänga och vika. Alternativt att han viker och jag får sätta in i garderoberna. Han vet inte ens vilka kläder som tillhör vem i familjen. Jag sköter barnen och allt vad det innebär inklusive hans barn sedan tidigare. Jag lagar mat, dukar och dukar bort. Jag påminner mansbebisen om saker han måste göra som jag som icke vårdnadshavare inte kan göra t ex läkarbesök med barnen. Övrigt rörande hans barn (och mitt egna) sköter jag. Jag packar väskor, läser läxor, går på utvecklingssamtal, vårdkontakter (allt utom själva besöken gällande hans barn), hämtar och lämnar på skola/dagis. Nattar barnen, borstar tänder etc.
Mansbebisen fixar mat ibland. Då bestämmer han mat med hemkörning. Mansbebisen kan även ha filmkväll med barnen eller åka iväg med dem till lekland där de kan roa sig själva.
Mansbebisen plockar inte ens bort sin egen disk efter han ätit.
Det mansbebisen däremot gör är att vila när han känner för det, ägna sig åt det han tycker är roligt, dra iväg på affärer etc när helst han känner för det. Det han bidrar till hushållet med är att klippa gräs/skotta snö (jag gör även det ibland men inte lika ofta) samt snickrar/lagar saker i huset som behöver lagas/fixas. Han handlar också ofta, men köper det som står på inköpslistan jag skrivit och något gott/övrigt till sig själv. Inget till mig om jag inte skrivit det. När jag handlar köper jag alltid något till honom som jag vet att han tycker om, får aldrig tillbaka det. Köper jag inte något blir jag ifrågasatt och han åker då till affären själv och köper.
Mansbebisen tjatar om sex men kan inte förstå varför jag aldrig har ork till att ligga och mansbebisen blir sur om jag gnäller på hans bristande engagemang och säger att "Du kan väl bara nöja dig."
Varför stannar jag? Ja... Jag vet inte. Han är ändå en bra man på det viset att han har arbete och körkort. Han betalar sin del i hushållet och puttar även in extra pengar om det behövs. Han är händig. Man vet vad man har, men inte vad man får. Tänker att jag inte är värd bättre då alls män jag varit med varit likadana. Tänker att män inte är bättre än såhär. Finns en oro kring att mitt barn, vid en eventuell separation, kommer behöva byta skola då man inte får boende i första taget inom samma område vi bor på. Det känns som en stor process att sälja huset. Trots hans bristande engagemang är jag ändå friare nu än om jag vore ensam. Jag kan åka ensam till affären eller till kompisar, även om det innebär att jag får röja hela huset när jag kommer hem så har jag i alla fall möjligheten.
Det jobbigaste i allt är inte allt arbete jag lägger ner utan att aldrig få uppskattning eller omtanke tillbaka. Det mesta jag gör är för att underlätta för honom. T ex tvätt och städ gör jag för att jag tänker att det blir mindre för honom att göra. Varje dag är tanken samma fast jag innerst inne vet att han inte gör något ändå och fast jag ändå vet att jag aldrig får samma omtanke tillbaka.