Skilsmässa - Följas åt mot lycka?

Hejsan,

Känner igen mig så väl i det du skriver. Hade kunnat vara jag som skrev det inlägget

Vi har precis påbörjat processen här. Sa till min man i början på Juni att jag ville skiljas och nu håller vi som bäst på med att sälja huset och hitta nya boenden. Är en tuff period, måendet går upp och ner hela tiden men man får hålla ihop så gott det går för barnens skull. Vi har en son på 13 och en dotter på 7.

Har fått lägenhet och så fort huset är sålt kommer min flytt påbörjas.

Hur går det för er? Hur långt i processen har ni kommit?

Jag skilde mig för drygt ett år sedan. Min exman var inte speciellt snäll och det var alltid jag som fick ta hand om honom.

Med facit i hand är det skönt att slippa vara med honom, men att han inte riktigt klarar av barnen på grund av psykisk ohälsa, det är svårt att leva med. Jag träffade snabbt en ny pojkvän, som jag blev så kär i, men nu känns det så futtigt. Sorgen över familjen som aldrig blev är outhärdlig. Att mina barn ska leva i bruten familj, det gör så ont. Att jag gav dem fel far, att jag inte räcker till osv. Känner som en patetisk och misslyckad människa och är säkert det i andras ögon också.

Jag ångrar inte att jag skilt mig, men livet är lika eländigt som innan, bara på ett annat sätt.

En till skild här. Livet som skild är verkligen pest men livet som gift var vedervärdigt de sista åren, efter min ex-makes personlighetsförändring.

Jag hatar verkligen att vara skild och saknar det fina familjeliv vi hade innan han flippade ur. Småbarnsåren var helt fantastiska, jag levde min dröm kan man säga. Lugnt och stilla familjeliv med man, hus och barn.

Men livet går ju vidare. Jag har ett nytt hus nu, som jag håller på att renovera. Det är verkligen jätteroligt.

Barnen bor halvtid, det fungerar bra. Jag vet att de har det bra hos pappan. Det riktigt tunga är ju när barnen är hos den andra föräldern.

Jag har många gånger tänkt att för mig hade det varit enklare för mig om han dött. Jag hade fått ha barnen på heltid. Att sörja en död människa är socialt accepterat och normalt. Att sörja en förändrad människa är inte det. Jag sörjer den han var, hatar den han blev.

Men det är ett egoistiskt tänk, det fattar jag ju. Barnen avgudar sin pappa.

Barnen har bott växelvis snart två år så det är inte så lång tid. Man kanske vänjer sig vid de barnlösa perioderna. Det går oftast bra, jag har ju huset som tur är.

Träffar också en man då och då, han är också skild med barn. Så länge han inte ställer en massa krav på att ses "jämt" så funkar det. Jag har större behov av egentid efter skilsmässan. En ny man som är som ett häftplåster skulle jag aldrig klara av.

På vilket sätt förändrades han? Låter tufft, två år är ändå en tid efter separationen.. Hur verkar barnen trivas med varannan vecka då? Hur gamla är barnen? Vi har väldigt olika bild på småbarnsåren. Nu är mina barn forfarande små men jag tyckte 0-3 åren var jättekämpiga. Skrikiga barn, vakna nätter, en man som inte hjälpte till utan bara försvann till jobbet tidigt i ottan 0700 för att sen jobba över till 1800 varje dag i princip. Dock utan att det genererade mer pengar till familjen... Jag fick rådda med allt, och sista två åren upplevde jag att mitt ex var otacksam trots att jag konstant stressade för att försöka göra honom nöjd.. Nu är det 1,5 månad sedan vi separerade. Har inte träffat exet något under denna tid. Ibland känns allt jättebra, och ibland känns allt jättekonstigt. Märklig obehagskänsla att han inte finns i bredvid mig längre. Någon form av separationsångest antar jag.. Jag hoppas att det kommer bli lite lättare känsla när man inte behöver bo växelvis i huset och bodelningen klar. Då kanske man kan fokusera på att göra någon form av nystart och skapa nya rutiner med barnen, vänner osv.

Hm, och jag som tycker två år är ganska kort tid... :)

De är i skolåldern, 12, 9 och 7. Har väl funnit sig tillrätta. Nu har dom bra rum och så fixat hos båda föräldrarna. Vardagen fungerar och de vet vad som gäller. De är väldigt självgående både med skola och fritidsaktiviteter.

Han personlighetsförändrades efter psykisk ohälsa, med så kallad ?sen debut?. Han blev sjuk när han var 40+. Det är som att ha levt tillsammans med två olika människor.

Vi delade rakt av under småbarnstiden. Har aldrig haft några bråk ang barnen.