Hejsan! Jag undrar hur var erat förhållande då ni fick veta att ni skulle ha barn. Stadigt men hus å jobb? Eller var erat förhållande lite svajigt men med allt de där praktiska perfekt eller tvärt om?
Naturligtvis var den väldigt bra. Vi hade bra jobb, bra boende mm. Hade aldrig skaffat barn om jag inte var i ett bra förhållande. Det borde inte andra heller göra.
Den är bra. Båda har fast jobb och ett gemensamt boende och vi älskar och stöttar varann.
Första gången vi var gravida hade vi varit tillsammans i 3 år. Vi pluggade båda två och bodde på olika orter. Vi bestämde oss för abort då det inte kändes tillräckligt stabilt ekonomiskt även fast vi älskar varandra.
Nu är vi gravida igen, 9 år senare. Nu har vi varit tillsammans i 12 år, sambos i 7 år och har båda fasta jobb. Denna graviditet är planerad till skillnad från den första, och vi känner oss trygga med att vi båda vill detta.
Vi hade varit tillsammans i 3 månader, jag gick direkt från ett samboskap sedan 2 år till den nya killen. Vi bestämde oss för att behålla. Han hade fast jobb, jag hade en behovsanställning som tog slut under graviditeten eftersom jag blev sjukskriven pga illamående. Nu har vi varit tillsammans lite mer än 11 år, överlevt 13 månader mellan barnen, långa perioder av arbetslöshet för oss båda men alltid haft ett stabilt och kärleksfullt förhållande och haft möjlighet att ta hand om och vårda vår relation. Han har ett otroligt bra jobb idag och jag har ett år kvar av min högskoleutbildning med bra framtidsutsikter för jobb. Jag skulle inte rekommendera någon att skaffa barn så pass tidigt, men det behöver inte gå åt skogen ändå.
Vi hade varit ihop i elva år. Under de elva åren gick igenom mycket jobbiga perioder tillsammans, vi var båda arbetslösa, sen studenter i tur o ordning, sen sjukdomar och dödsfall inom familjen, sen arbetslöshet igen. Vi hade hela tiden en oerhört kärleksfull relation (och har fortfarande), men vi visste att vår livssituation inte var en plats för barn där och då. Vi väntade på att det skulle bli bättre.
Tillslut satt vi med varsin tillsvidareanställning, god ekonomi, avbetalade lån, fin bostad och såg ingen anledning att vänta längre. Idag är jag oerhört glad att vi väntade. När vi fick vårt första barn var allt så lugnt. Vi köpte allt vi ville ha o behövde utan ekonomisk press, vi väntade in barnet under lugna förhållanden och var redo både mentalt och fysiskt när vår son kom. Vi skapade den miljö vi ville ha, och har lyckats behålla den och det är jag stolt över.
Vi började försöka få barn när vi varit ihop i sju år och båda hunnit få fasta jobb och köpa en bostadsrätt. Det tog oss tre år att bli gravida. Så med facit i hand ångrade jag bittert att vi inte börjat försöka tidigare! Man behöver ju faktiskt inte ha alla de där bitarna på plats, däremot är det ju bra med ett stabilt förhållande och att man kan försörja sig!
Vi bestämde oss gemensamt för att skaffa barn efter knappt fyra år varav ett och ett halvt år som gifta. Väldigt överens och redo, och jag blev gravid genast (vecka 34 nu).
Nej, allt är inte helt optimerat runt oss. Vi har precis blivit färdiga med de nödvändigaste delarna i monsterrenoveringen av vårt hus men har mycket kvar att göra, framför allt utanför huset. Han har fast och tryggt jobb men jag pluggar. Vi är mitt i en uppbyggnadsfas av livet, men vi ser ingen anledning att vänta på ett "perfekt läge". Vi är nästan 30, och vår relation är superbra. Väldigt kärleksfull, öppen och med bra kommunikation. Vi litar fullt ut på varandra, stöttar varandra och har gått igenom en hel del utmaningar och tuffare tider tillsammans. Vi har en trygg men inte lyxig ekonomi under uppbyggnad och har råd att ha barn, om än kanske inte tre thailandsresor om året, men vi har allt det där "nödvändiga" som bra boende, ordentlig bil och så vidare.
Framför allt vill vi väldigt gärna bli en familj nu. Vi ser inte barn som slutmålet på en lång resa uppåt i levnadsstandard, utan mer något som får komma när det känns rätt och sedan hänga med på färden vid sidan om så att säga. Våra barn kommer bli älskade, mätta, varma, glada, trygga och alldeles lagom bortskämda :).