Att som anhörig leva under ständigt självmordshot

Jag tror det bästa är om du själv får ngn terapeut att prata med för att hantera det här.

Beklagar situationen.

Nu vet jag ju inte vem det är som du har i din närhet som är såhär, men mitt råd är att släpp personen och gå vidare.

Om en person under 20 års tid vägrat hjälp för depression/störningar kombination av saker, så har du nog gjort ditt.

Jag orkade ngr år men en nära anhörig som var självmordsbenägen, gjorde flera försök och jag åkte med personen till sjukhus, letade upp den i skogar, abröt försök. Till slut blev jag så trött och förbannad på personen till slut att jag slutade bry mig. Fick leva med att han nog tar livet av sig och då får det bli så då.

Men det gjorde han inte utan lever att hyfsat bra liv sedan många år tillbaka nu.

Man kan inte leva med någon för att den hotar med självmord. Den personen får ta hjälp som finns. Du får kanske acceptera att personen tar sitt liv om du lämnar men det är inte ditt fel och inte ditt ansvar.

Det kallas energitjuv. Om du bor ihop med personen, flytta isär. Om det är nån annan, förklara att du inte orkar med längre o sen lägg på luren när hen ringer, o framför allt sluta LYSSNA på när hen beskriver hur jobbigt allt är, hur dåligt hen mår osv.

Så m a o bry dig mindre - när du inte finns där längre så ska du se att det blir fart på personen, som då tvingas ta itu med sin skit själv, söka hjälp etc. Istället för att ha dig som spottkopp (ursäkta uttrycket). 

Kanske låter hårt i dina öron men försök vänj dig vid tanken. Eller berätta mer här i tråden

Håller inte med att det måste vara en energitjuv. Det finns faktiskt de sjuka att lever med allvarliga självmordstankar år ut och år ut.
Men man får sätta en gräns för vad man klarar av att hantera. Man får hänvisa till psykriatrin osv.

Fy fasen vilken sits. För det första kan ingen lägga ett sådant ansvar på dig eller någon annan. Man är alltid ansvarig för sina egna handlingar. Det är ju som att kidnappa någons känslor och ansvar.

Finns ingen rimlighet i att vara så dålig i 20 års tid. Visst. Det finns människor med kroniskt förhöjd suicidalitet. Men det finns ändå igen som helst rätt att lägga sitt illabefinnande på någon annan. Finns där en sekundär sjukdomsvinst?

Ok man ska inte säga skärp dig till någon som är sjuk men man kan baske mig kräva att göra något åt sin situation. Det spiller över på dig och det är långt ifrån ok. Det handlar inte om att man inte hjälper och tar hand om en anhörig.

Det är bara att motivera att ta emot den hjälp som kan få. Markera att du inte längre accepterar den situation ni befinner er i. Tänk ungefär som en krisintervension somnvid missbruk. Ställ ett ultimatum om att lotsas till hjälp.

Nä ok då, inte alls energitjuv att hålla på så - i 20 års tid. Om du ens hade läst så hade du sett att personen nekar till all hjälp. Dessutom.