Jag vill inte flytta ihop

Vänta tills hans barn är vuxet och flytta ihop då. Om din man vill flytta ihop tidigare får du väl säga till honom att du inte vill och att anledningen är hans sätt att uppfostra sitt barn, då får han ultimatum att välja om han vill bo själv eller ändra sitt sätt att uppfostra sitt barn.

Kanske du borde se dig om efter en annan man. Du ska självklart inte flytta ihop med honom om du stör dig på hans barn och dess uppfostran, då blir det bara tråkigt för barnet. Kanske barnets sätt att vara ingår i diagnosen? Autism? Du kan ju testa läsa på om diagnosen så att du får bättre förstående och kanske kan hjälpa till.

Nu är det nog att han är så selektiv med maten kan absolut ha något med hans diagnos att göra.
Men som du beskriver, så skulle det nog aldrig fungera som sambos med hemmavarande barn, ni är alltför långt ifrån varandra. Så fortsätt som särbos. Hade jag varit separerad med barn, så hade jag nog också valt att bli särbos. Det är ofta lättare och man slipper en massa problem som uppstår.
Ska väl tillägga att jag lever med en man som har två barn sedan tidigare och vi har ett gemensamt och det har fungerat (vilket man inser när man läser här) väldigt bra, men inte alla har sådan tur med både karl och hans barn

Haft samma som du TS. Jag hade rutiner för mina två ungar. Hans barn, ett st, hade tre rätter hon åt. Vägrade allt annat. Hon fick själv bestämma läggningstid (7 år gammal, och i samma ålder som min äldste). Hon bestämde vilka spel som skulle spelas, vad man skulle leka. Mannen ansåg att nu när han bara hade henne varannan vecka, så kunde hon gott få bestämma. 

Efter ett år sparkade jag ut bägge två. Mina två barn blev väldigt förvirrade av den där ordningen. DE fick minsann aldrig bestämma något alls, eftersom pappan sa att "nu är X här, då kan hon väl få bestämma? Ni bor ju här alltid?

Som du förstår funkar det ju inte. Och jag ångrade aldrig att jag gav honom på båten.

Fortsätt ni som särbos. Det finns ju inga måsten att flytta ihop speciellt inte när du känner sådär. När era barn är äldre kanske situationen är annorlunda och då kan du tänka över det igen.

Men som sextiotalist skrev så är det med maten säkerligen kopplat till diagnosen. Det är väldigt vanligt vid just NPF-diagnoser att man blir väldigt selektiv med mat.

Jag har ett barn med den diagnosen. Inga som helst problem med maten. Det handlar om vad man vänjer barnet vid som liten. Och att man faktiskt ser till att barnen får smaka på allt. Ger man med sig hela tiden och enbart kokar makaroner med färdigköpta köttbullar så blir smaklökarna därefter. Det är sällan barnets fel att de är selektiva med maten. Det är föräldrarnas. Och nu hukar jag mig - jag kommer få skäll för de raderna.

Och, ditt barn är representativ för alla barn och de som forskar omkring detta och möter många barn har ingen koll alls eller
https://www.specialnest.se/forskning/atstorningar-kopplas-till-autismspektrumtillstand

Yep, jag håller med dig. Finns alltid någon mat man verkligen inte klarar av att äta men oftast handlar det om att föräldrarna tofflar alldeles för mycket.

NPF diagnoser berättigar till specialkost just för att det är mycket vanligt med svårigheter just kring kost. Vad skönt för dig att ditt barn inte har just dessa svårigheter för de går inte att uppfostra bort, lika lite som det går att uppfostra bort själva diagnosen. Barn är olika och bara för att diagnosen är samma så är inte personerna exakt lika.

Fast i detta faller det förbud mot allehanda kost och ingredienser skapat av barnets mamma som ligger till grund för detta.

Klokt att inse detta INNAN ni flyttar ihop.
Nej ingentimg blir bättre av att flytta ihop.
Fortsätt med att vara särbos

Håller med

Jag tänker inte skälla, men jag har gjort som du - barnet fick smaka på allt och jag gav inte med mig och lagade annat utan det som stod på bordet är den mat som ska ätas. Tyvärr blev mitt barn ändå mer och mer selektivt, och det slutade med att han antingen kräktes när han smakade, eller inte åt alls.
Nu anpassar jag maten, men inte fullt ut. Dvs, lagar inte massa olika rätter. Men olika tillbehör så att alla blir mätta och kan njuta.
Mat ska aldrig vara en maktkamp, man äter för att stilla hunger, för att kunna växa och må bra. Ibland måste man välja sina strider, och att ha ett barn som svälter är det ingen förälder som vill.
Det är skönt för dig och ditt barn att maten fungerar, här gör det inte det. Och det har inte varit jag som förälder som brustit, lika lite som det är mitt fel att han har autism.

+1 på den. Fattar inte varför man prompt ska behöva flytta ihop, särbo är jättebra!

Jag är i samma sits. Jag blev tillsammans med min kille för drygt fem år sedan, när våra respektive döttrar var nio. Vi har väldigt olika stil som föräldrar, och det märktes direkt att vi skulle få svårt att hitta en fungerande medelväg i uppfostringsfrågor.

Jag kan tycka att han ibland är otroligt slapp och att hans dotter är alldeles gräsligt gnällig och bortskämd, samtidigt som han kan tycka att jag ibland är alltför sträng, krävande och kontrollerande. Vi lär oss dock av varandra och har båda blivit bättre föräldrar av att se våra olikheter. Båda barnen har adhd, men det yttrar sig väldigt olika hos dem.

Vi har valt att vara särbo, och lär förbli det tills barnen har flyttat hemifrån. Det är främst jag som känner att jag inte skulle orka "dra" honom och hans dotter hela tiden, när de bara sitter i helgen med näsan i varsin mobil och äter godis och gnäller över vädret, medan jag helst vill att min dotter rör på sig, äter vettigt, hittar på utomhusaktiviteter o.s.v. Jag blir så lätt tjatig och sur av det, och han känner sig stressad och liksom anklagad. Jag tror även att det skulle bli jobbigt för barnen att leva i samma hushåll med så olika regler, så för allas skull lever vi som särbo i minst fyra år till.

Ibland är det jättetrist och jag känner mig ensam och övergiven, men oftast är det ganska skönt. Det räcker att vi umgås alla fyra ganska ofta, då hinner barnen inte börja reta sig på varandra utan har kul ihop.

Och varannan helg är båda barnen hos sin andra förälder, så då kan jag och killen krypa ner i sängen tillsammans och stanna där hela helgen... Att längta lite till vardags gör våra helger desto härligare!

Det ena utesluter ju inte det andra. En selektiv ätstörning kan naturligtvis försämras om man mer eller mindre ser till att barnet utvecklar diverse matfobier också. Även om man har verkligt knepiga idéer om mat brukar inte barnet landa på tre maträtter.

Visst, det kan vara så.....men jag kämpade i många år med min son, han kräktes upp precis allt. (Om han fick ner det över huvud taget) Sen skrek han hysteriskt, ibland tills han svimmade. Och jag provade måååånga gånger, för det var ju så man skulle göra.... Han åt i flera år endast en sorts gröt, sedan har vi gradvis kunnat lägga till saker så att han idag äter ganska varierat. Men det värsta var inte att behöva kämpa med maten varje dag och oroa sig för näringsbrist, det värsta var hur ALLA - släktingar, vänner, barnmorskor, folk på internet - talade om för en att det minsann var att man var en dålig förälder som var problemet.
Visst kan det vara det, men det behöver inte vara det.

När jag träffade min särbo så tyckte han (såklart) att jag var mesig som lät honom "äta vad han ville" osv. Lätt att säga när man kommer in efter tio år och inte har behövt sitta där de första åren.

Jag rekommenderar INGEN att flytta ihop med någon annans barn som har diagnos. Aldrig. Oavsett. Glöm det. 

Det finns en utmärkt Fb-grupp som heter Barn med selektiv ätovilja/ätstörning. Många goda tips och råd, och framför allt inget dömande! Sedan är det ju så att föräldrakärleken verkligen behövs när det kommer till diagnosbarn.