Jag HATAR att vara gravid!

Jag förstår dig till hundra procent och det är faktiskt anledningen till att jag valde bort barn. Skulle vara så sjukt frustrerad och känna mig fängslad i min egen kropp..

Du är inte ensam ts.

Över halva min graviditet har gått, första barnet. Också halvtidssjukskriven. Mycket efterlängtat då jag velat bli mamma i flera år, har ett stabilt jobb, bostad och en underbar partner.

Dock har hela graviditeten kantats av viktnedgång, kräkningar, ingen aptit, massvis med sammandragningar och konstant oro och ångestattacker (graviditetshormoner som orsakar detta?). Och sedan stress och dåligt samvete över att jag inte känner mig lycklig eller normal och att mitt barn mår dåligt för att jag gör det.

Har också pratat med psykolog, bm och läkare och får bara svar att det är normalt. Räknar veckorna med dig ?? Hur långt har du kvar?

Jag känner med dig! Mina två graviditeter har varit de värsta perioderna i mitt liv. Tack och lov är det tidsbegränsat! Även om 9-10 månader kan kännas som en oändlighet när man mår dåligt..

Nu blir det definitivt inga fler barn Jag är så nöjd med de två jag redan har. Känns som en lättnad att veta att jag inte kommer utsätta min kropp och mitt psyke för detta igen.

Jag hatade det också. Hade föreställt mej att det nog inte var lika rosenrött som i tidningarna så jag var beredd på att det skulle vara lite besvärligt. Inte ens i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mej det som väntade. Jag kräktes konstat hela graviditeten. Gick ner rätt många kilo i vikt och då var jag ändå till gränsen till underviktig när jag blev gravid så var det ingenting jag behövde eller ville. Jag ville tjock och gravid och få njuta av min mage. Så blev det inte. Det konstanta illamåendet fick mej att tappa hunger och mättnadskänslorna helt. Jag kräktes av allt. Nytvättat hår, skitigt hår. Kläder som luktade illa, nytvättade kläder. Till och med salladsblad tyckte jag stank! Till slut kunde jag nästan inte äta nåt, och det jag fick i mej smakade helt annorlunda mot hur det egentligen smakade.

Jag funderade allvarligt på att försöka få igenom en abort trots att gränsen passerat och trots att den där lilla som låg i magen hade tagit em massa ivf- behandlingar och 10 år att få till. Så mycket hatade jag att vara gravid. Hade jag inte mått så sjukt jävla illa är jag rätt säker på att jag mördat dom som sa lite illamående hör till eller dom som beundrade mej som kunde hålla mej så smal och fin och bara ha en liten mage.

För mej blev det bara ett barn. Beundrar dej ts som gör det en gång till. All heder åt dej. Jag tror ingen som inte gått igenom samma helvete förstår vilken prestation du genomgår, men är några som varit i helvetet och förstår hur du känner. Försök inte omvända dej till att må bra. Fortsätt hata så mycket du behöver.

Ps. Jag fick världens finaste son och älskar han över allt annat. Han var värd varenda dag i helvetet, men aldrig jag gör om det.

Vilka svar! Jag gråter en skvätt (på riktigt)! Ja, det är så vidrigt det här. Allt. Och missunnsamheten. Blä!

Jag ska sterilisera mig efter det här. Jag har också klargjort att om något går fel med den här graviditeten, kommer jag inte att göra om det. Aldrig mer.

Jag har hela tiden vetat att min man vill ha två barn. Att det är väldigt viktigt för honom. För mig är det viktigt att ha en förälder att dela föräldraskapet med och han har varit en grym pappa till vår första. Så jag kände att jag vill ge honom det här. Nu vette fan. Jag har läst på om abort, men jag vet att han lämnar mig då och det alternativet känns ändå värre.

Jag är i vecka 20 nu. Kommer inte att få gå över tiden. Antagligen sätts jag igång tidigare. Första vräktes två veckor innan pga mitt fysiska mående. Jag har samma läkare den här gången. Jag älskar henne!

Vi är starka ts och vi tar oss igenom detta... men som någon sa här, ingen som säger ?mem du måste ju passa på att njuta? kan på riktigt förstå hur pyton man faktiskt kan må.

Har provat allt och det enda jag egentligen kan tipsa om är att unna dig en taktil massage. Fick mig att må lite bättre några dagar faktiskt, måste ju ha helt galen brist på feel-good-hormoner.

Efter förra gången fick jag frågan: ?Men var det inte bröt det??, så många gånger att jag till sist sa nej.

Taktil massage lät trevligt!

Jag har för övrigt fortfarande inte förlåtit mannen för att han ska ut i veckan. Känner mig som en femåring...

Tyvärr är detta tabu, speciellt om man haft svårt att få barn. Det är liksom "inte okej" att säga det när man faktiskt blir gravid och man får ett barn.

Jag känner dock likadant!

Jag är just nu gravid med mitt tredje barn, den värsta gravititeten hittills, fast eg är den bästa säkert. Jag har foglossningar men i övrigt måste jag säga att det bara är småproblem.

DOCK mår jag så mentalt dåligt. HATAR att vara fast i min egen kropp. Hatar att vara otymplig (fast jag är "liten" i de flesta människors mått mätt), jag känner mig klumpig, kan inte träna på samma sätt, svårt att röra sig, passar inte i några sköna kläder, svårt att sitta osv osv.

Jag hatar det verkligen att vara gravid på alla sätt. Min man försöker vara förstående men såklart fattar han inte helt att man har ont, sover dåligt, inte kan röra sig som vanligt, mår illa osv osv.

Jag blir mest irriterad på allt och alla.
Skönt att man inte är ensam för det är sååå tabubelagt att säga att man inte gillar att vara gravid har jag märkt.

Nä TS, männen kan ju försöka förstå men det kommer aldrig att vara deras kroppar och psyken som blir mörbultade och testade till bristningsgränsen. Försöka tänka att all ilska, frustration, gråt och missunnsamhet är deras graviditetskrämpor istället kanske? Sjukt svårt

Folk förväntar sig tindrande ögon och myspys. Det är, som du säger, inte ok att avsky maktlösheten inför kroppen. Jag äter nyttigt och tränar regelbundet, men jag blir ändå svagare och tjockare.

Själv är jag sugen på snus! Senast jag smakade snus är nog tio år sen... Och vin. Men då är man ju en självisk alkoholist.