Barn som spyr av ångest

Puff

Hej.

Min dotter har ångest som hon kräks utav ibland :(

Hon är 8 år nu men började när hon var 6 år.

Min son gjorde det några gånger när han hade en väldigt tuff tid i skolan. Jag har förstått att det är en inte helt ovanlig reaktion.

Vad är det du undrar över egentligen?

Det är först den här gången vi kopplade ihop det med ångest och ville veta hur vanligt det är.

Hur börjar det för era barn? Vi trodde det var magsjuka först, för båda gångerna började det med magont, men det höll bara i i sig nån timme allt som allt båda gångerna. Så fort vi meddelat det hon var orolig för att hon är sjuk så blev hon bra igen.

Vad verkar hon ångest över? Har hon sagt något? Något med skolan? Vänner? Inte vänner? Försök att prata med henne utan att vara för på! Hoppas det löser sig för henne/er!

Det låter som för min son. Han kunde gå till skolan utan problem, sedan hände något där och han kräktes. När han kom hem var han helt opåverkad.

Mitt tips är att inte hänga upp er på kräkningarna utan fokusera på att gå botten med vad som orsakar den psykiska ohälsan.

Vad jobbigt.

Ja, hade klasskompis som kräktes av nervositet innan prov i skolan. Jag har också kräkts vid stor rädsla, dvs ångest. Det är en normal krlppslig reaktion under extrem rädsla, även om den extrema rädslan är obefogad. Vad hände? Kom det en orm, spindel eller geting eller en situation som av någon anledning gjorde barnet livrädd? Krama barnet, trösta, lugna, visa att ni har det farliga under kontroll och att barnets rädsla/ångest är okej att utryckas, allt är okej. Kan ni förstå varför barnet är rädd? Hur hanterar ni föräldrar er egen rädsla/ångest i de fall ni känner så? Hoppas det löser sig. Styrkekramar till er.

Jag gjorde det när jag var 7-8 år. Ångest och stress på morgonen. Började med att jag hade ont i magen. Jag visste inte att det var det då. Ingen läkare heller. Men har kunnat sätta ord på känslan nu när jag är vuxen. I vilket samband får hon ångest?

Bra att ni kommit på att det handlar om ångest för då kan det ju hanteras.

Jag menar dock att det är fel väg att gå att eliminera det hon får ångest över, i förlängningen kommer det snarare förvärra ångesten. Även om det känns enkelt och bra så gör man en otjänst genom att undvika saker/personer/situationer som ger ångest. Vad det gäller är istället att lära henne att hantera sina känslor och att hon inte ska få ångest eller att den blir hanterbar. Hon är liten än vilket ger godare förutsättningar att komma tillrätta med det.

Men det var inte det vi gjorde, vi trodde hon var sjuk och insåg efter att det antagligen var den saken som gjort henne illamående till att börja med.