Ensamheten i sorgen
På onsdag är det ett år sedan min mamma gick bort. Är svårt att beskriva känslan som jag bär just nu. Jag har svårt att förstå hur sorgen går till och om det är "vanligt" att sorgen känns som färsk igen när man är här på årsdagen? Det har varit ett pendlande år där sorgen har bytt skepnad. Ibland varit tung och ibland lättare, men nu känns den närmre så som det var ibörjan. Overklighetskänsla och ledsen. Allt gick väldigt fort och inget som vi alls var beredda på. Känner mig så ensam i min sorg i min vardag. Upplever att de flesta utanför inte förstår. Tror kanske att den ska försvinna. Men sorgen att jag aldrig mer kommer få träffa min mamma igen är inget annat än ren olycka och just nu känns allt så närvarande igen. Under dom här dagarna orkar jag inte förklara mig eller berätta. Jag orkar inte vara social, glad och energirik. Känner mest för att stänga in mig i min sorg, vila, vara här i nuet, inte vara nått för någon men jag vet inte om det är bra eller dåligt? Finns ingen som jag kan prata om med det här. Jag är 30 och min mamma var 65.
Någon som har erfarenhet?
