Ni med partners som har Asperger syndrom. Hur är de att leva med?

Jag undrar samma sak som dig, då jag träffat någon.

Jag har en syster som har Asperger syndrom. Nu vet jag inte hur sjuk din partner är men min syster skulle aldrig någonsin under några som helst omständigheter kunna ha barn.

Varför skulle hon inte kunna ha det?

Min avlidne man hade aspberger. Han var lite egen, gjorde saker som passade honom.

Pedantisk med papper och sin prylar , stökig på annat.

Han var en bra pappa, dock inte så närvarade i barnens intressen om de inte sammanföll med hans egna.

Han var ruskigt smart och otroligt snäll som person.

Socialt var han en enstöring , han kunde prata och vara trevlig på jobbet( specoalintresset) men sen var energin slut.

Ganska egoistisk som partner och framstod som känslomässigt kall/objektiv och var väldigt krass.

Men det fungerade bra att leva ihop då jag var väl insatt i problematiken.

Detta gäller inte mig, utan en vän som är gift med en man med asperger. Det är dock svårt att veta vad som är hans personlighet, och ad som är asperger. I allafall.

Hon brukar klaga på att hon är så ensam, för mannen sköter sitt jobb och gör det väl, men sedan är han slut och vill mest stänga in sig i sovrummet och vila/surfa på mobilen. Bjuda hem folk avskyr han, och det var inget problem innan barnen för då gick hon ut istället, men nu går inte det eftersom han inte vill vara ensam med båda ungarna.

Hon har huvudansvaret för hushållsarbetet inklusive barnen eftersom han blir ganska trött av den sociala biten av att jobba. Äldsta pojken har ärvt pappans asperger, fast i lite allvarligare form, och det blir ganska mycket möten med skola och så eftersom det är en del problem.

Man kunde hoppas att pappan och äldste sonen, som ju har samma problem, kunde hitta varandra, men istället tål de inte varandra alls, och det skär sig ständigt.

Mannen verkade ganska välfungerande som yngre, men aspergerdragen verkar förstärkas som äldre och han blir bara mer trumpen och ensamvarg. Eller så är det bara att han vågar vara sig själv mer.

Att leva med en sådan kräver nästan att du har egna intressen som tar upp din tid. Försök inte att få aspergaren med på detta då den har sitt eget special intresse i huvudet hela tiden.
Som förälder kan jag bara säga, ointresserad. Du måste hela tiden vara närvarande för barnets skull. Du eller någon annan. En aspergare klara bara kortare stunder då den inte alls är barnkär.

Detta är en liten "kortförklaring" du kan ha med dig och agera därefter.

Då jag själv har Aspergers så kan jag hålla med om det ni skriver. Men det går givetvis att lära sig att bli "normal". Det blir som att man kliver in i en roll. Sen så är det förstås väldigt olika mellan olika "aspies".

Är man helt utan erfarenhet av aspies så blir det nog väldigt svårt att leva ihop med en sån, eftersom att vi har så svårt att kompromissa...

Det där var vääääldigt generellt sagt. Långt ifrån alla vuxna med autism är konstant fast i ett specialintresse eller är ointresserad av vad barnen gör. Vissa har svårare att förstå vissa av barnens signaler men inte alla. De flesta älskar sina barn men visst att det kan bli för mycket ljud&stoj om denne är ljudkänslig... Att inte vara barnkär är inte ett autismdrag precis.

Jag lever med en tjej med asperger. Det är lite speciellt att leva med henne jämtemot de flickvänner jag haft innan. Det behövs mer plannering och förberedelser och jag tar lite mer socialt ansvar både vad gäller familj och vänner och också i kontakt med myndigheter och sånt. Det vägs lätt upp av att hon är den snällaste, lojalaste, mest käreksfulla människa, partner och mor jag träffat. 

Du är förälder??? Hur kan du då uttala dig så helt onyanserat?  Hur kan du säga att en Aspergare inte är barnkär. Jag har själv tre barn, så jag tar illa upp där, ja. Även om du då skulle ändra det till att det är manliga Aspergare som inte är barnkära, så stämmer det inte. 

Poängen är: Folk är olika. Med eller utan Asperger. Alla är inte som din son. 

Självklart, man måste räkna med att en person med Asperger är mindre social. Det finns dock också de som faktiskt umgås mycket sin partner och även med sina barn - bara inte så mycket med en massa andra människor.