Hur lyckas unna exet att det går bra mellan barnen och hans nya?

Jag och exet skilde oss efter 20 år, det var en hyfsat civiliserad skilsmässa. Mitt initiativ, jag ville ut från ett sedan många år dött förhållande.

Sedan dess har både jag och exet haft två "bommar" med varsin människa vi dejtat. Sedan hittade jag en underbar man som jag nu varit ihop med ett år, han är så djäkla bra både med mig och mina tonårssöner. Schysst och kul för mina grabbar att hänga med och de gillar honom väldigt mycket båda två.

Efter exets första "bom" har han nu hittat en kvinna som han hänger med som verkar fungera med barnen. Hans förra kvinna avskydde speciellt yngsta sonen, så logiskt fattar jag väl också att det är bra att sonen och denna kvinna fungerar. Men det känns ändå som att jag vill att han ska tycka illa om henne, jag tycker inte om att exet får den glädjen på något sätt.

Jag har inga problem att intelligensmässigt fatta att det är bra för våra barn att de går ihop med exets nya, men det är en helt annan sak att fatta det känslomässigt. Jag vet inte om det är för att jag hade det så djävla kämpigt med exet i så många år, att jag liksom inte vill unna honom att det går bra nu. Han är ganska knepig på många sätt mitt ex (han har blivit medveten om det själv) och jag var så satans leds på honom när jag lämnade honom. 

Också blir jag sotis på något sätt; att jag kanske ersätts på något sätt av hans nya - trots att jag logiskt fattar att det så klart inte blir så. Hur lyckas man "unna" honom helt osjälviskt att det ska gå bra och att barnen ska gilla att hänga med henne? Jag tycker det känns otroligt svårt faktiskt, mycket gammalt och infekterat bakom oss trots att det inte blev världskrig när vi skilde oss...