Hur undviker man slentrian?

Vet knappt vad jag vill med detta gnäll, men någon som bara kan hjälpa mig bolla känslorna, dela erfarenheter eller ge mig några konkreta råd. Jag och sambon bråkar ofta just nu, och mycket är nog hormoner efter en förlossning rätt nyligen, men dessa typer av bråk har funnits LÄNGE.

Jag och sambon har varit tillsammans i 8 år, vi har två barn som vi kämpat för och inte kunnat få på naturlig väg. Ända sen dess tror jag vi har bråkat mycket, jag är mer öppen person och sambon är mer stängd. Mycket tjabb kommer väl för att jag känner att jag är den enda som tycker det är jobbigt med ofrivillig barnlöshet och hormonbehandlingar, eller graviditet (haft hyperemesis gravidarium med båda). Sen andra grejer med förstås, men varje gång vardagen blir lite tuff eller bara tråkig så vill jag ha lite bekräftelse av honom och hans kärlek. Jag försöker själv pussa och krama (vi gör knappt alls det längrei normala fall) men då vänder han bara kinden till. Sist vi verkligen hånglade eller kysstes måste vara flera år sen vilket jag tycker är skit. Jag vill bara ta på honom och vara nära men till slut blir jag trött på att bli dissad så det kan gå så lång tid utan beröring, samma sak med sex. Jag är medveten om att alla känslor, beröring, dejter och mysstunder sker efter massa tjat från min sida men jag har verkligen provat allt. Jag har ställt ultimatum, lagt stoltheten åt sidan och tagit egna initiativ, låtit tiden gå utan tjat, gråtit och bett han uppriktigt om hjälp och kanske bara en liten puss då och då, men jag vet inte hur jag ska göra längre. När sonen kom så var vi tightare än någonsin trots kolikbarn men sen har det bara gått utför. Vägen till syskon var också svår och det känns som det har satt sina spår.

Frågar jag sambon är allt frid och fröjd enligt honom, han tycker alla känslor finns där och förstår inte vrf man inte bara kan sitta framför tvn varje kväll utan att prata med varann. Det kanske är så? Andra par kanske inte kysser varann, håller om varann eller ger varann komplimanger (mer än att maten är god ibland)? Jag har aldrig nämnt att jag vill göra slut men sambon lägger ord i mun på mig ibland "är det värt att bara se dina barn varannan vecka för?". Och så kan vi spendera några timmar ifrån varann och såklart känner jag att "nej, det är det ju såklart inte". Men stunderna man bara önskar det där lilla extra från honom blir bara fler och fler och jag kan inte sluta må dåligt över detta.

Är jag en riktig gnällkärring över ingenting eller kan man få sin partner att lägga manken till när det kommer till kärlekslivet?

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2019-09-16 17:02
Kan tilläggas att sambon alltid säger att han ska bli bättre när bråken blir som värst, då får jag upp hoppet och börjar ta initiativ till mysiga spelkvällar, ost&vin, köper presenter och pussas/tar på han ofta. Men till slut tröttnar jag för jag märker att han inte alls verkar vara intresserad av att göra några grejer tillbaka (han uppskattar när jag gör detta dock).