Kom precis hem från ultraljud. Ett litet liv syntes men med största sannolikhet dött. Så nu väntar jag på att de ska ringa från Danderyd så att jag kan få tabletter som sätter i gång eländet.
Det känns onaturligt hemskt, sorgligt och jobbigt. Har sjukanmält mig från jobbet och alla tusen känslor snurrar i huvudet. Sorgen. All glädje i onödan. Fy.
Vet att det finns massa såna här trådar men behövde verkligen bara skriva av mig :(
Beklagar verkligen. Det är hemskt. Fick också missfall i v10. När man nästan är på den säkra sidan. Det känns pissigt och orättvist. Jag var så himla ledsen att jag inte kunde gå till jobbet förrän allt var ute. Jag var så förstörd och jag kände mig rutten som inte kunde behålla ett barn.
Nu i efterhand vet jag att det inte var mitt fel. Jag vet också att om det barnet hade klarat sig så hade den varit så pass skadad att det inte gått ändå. För missfall händer pga att något är fruktansvärt fel. Inte något vi kvinnor gör.
Jag beklagar att du och din sambo måste gå igenom detta nu. Mens mest du eftersom det är din kropp. Stor kram!
Hej du. Jag vet hur det känns. Fick i juli bekräftat MA i v.13, embryot hade dött runt v.6. Man behöver få älta. Tror det är superbra att du sjukskrivit dig. Har du stöd omkring dig? Kände folk omkring dig till graviditeten?
Beklagar verkligen :( lider med dig innerligt.
Fanns det några symtom eller nåt på att du fått missfall eller råkade de bara se det på ultraljudet utan minsta föraning ? Jag är själv i vecka 9 idag. Och oroar mig hela tiden för att graviditeten har stannat av eller nåt. Haft två (dock jättesmå) blödningar, vecka 6 och sen idag vecka 9. Aldrig förr haft det mina andra graviditetet och jag är bara så rädd att barnet är dött. Ingen vill göra vul för de anser att det"oftast är normalt med lite blödningar i tidig graviditet". Men eftersom jag aldrig haft de mina tidigare och har även massa sammandragningar så fort ja stressar eller nåt så är jag rädd att de blir missfall :(
Hej och tack för era svar!
Har varit helt under mattan i dag, legat orörlig i soffan och känner nästan ett fysiskt hål i hjärtat??! Hade aldrig förväntat mig att det skulle kännas just så här jobbigt. Imorgon fick jag tid till Danderyd för en "second opinion" men det blir tabletter så att fostret kan komma ut eftersom det inte verkar vilja göra det. Sån enorm ångest.
Jag måste till jobbet imorgon vilket också känns piss, kan verkligen inte sjukskriva mig pga ett specifikt möte imorgon. Hur i helvete jag ska klara det vet jag inte än, det vet jag förmodligen inte förrän jag väl är där och ska hantera dagen.
Jag har känt mig helt normal och gravid under alla veckor fram tills för ca två veckor sen då jag inte längre var öm i brösten. Och jag var rejält öm i brösten inledningsvis. Men så försvann det successivt och senaste dagarna har jag verkligen inte känt av nånting alls. Magkänslan började pocka.
Iförrgår kom liiiite rött blod på papperet och i toaletten när jag torkade mig. Fick givetvis panik men läste att det kunde vara vanligt med det. På morgonen efter var det inget blod. Kvällen efter fick jag en brunaktig flytning när jag kissade och det kändes lite konstigt. Jag hade ingen direkt värk alls förutom möjligen lite molvärk emellanåt. Men magkänslan började verkligen bli starkare och starkare.
Den blev så stark att jag igår kväll (!) mejlade min bm och bad om att få UL. Och det fick jag. När jag och sambon åkte in kände jag direkt att nåt var fel. Sköterskan tittade och tittade i min mage men det var nästan bara som en svart "säck" som syntes på röntgen. En liiiten liten "del" som var själva fostret kikade fram emellanåt men inget ljud från hjärtat. Hon sa också att jag absolut inte kunde vara i vecka 10 utan att detta måste vara väldigt tidigt i graviditeten. Och jag vet ju att så var det inte riktigt enligt beräkningarna. Hon kallade på en läkare som sa samma sak: det ser tyvärr inte bra ut.
Ångestklump i hjärtat. Fick nästan känslan av att inte längre befinna mig i rummet, overkligt. Mitt lilla knyte på väg att försvinna från oss.
Jag frågade sköterskan om sannolikheten att den fortfarande kunde vara vid liv, men i ett väldigt tidigt stadium. Hon svarade att den chansen var väldigt liten 
Mår verkligen skit nu. Lider med alla som går igenom detta och önskar INGEN att uppleva det här.
Hej du. Jag vet hur det känns. Fick i juli bekräftat MA i v.13, embryot hade dött runt v.6. Man behöver få älta. Tror det är superbra att du sjukskrivit dig. Har du stöd omkring dig? Kände folk omkring dig till graviditeten?
Beklagar verkligen. Det är hemskt. Fick också missfall i v10. När man nästan är på den säkra sidan. Det känns pissigt och orättvist. Jag var så himla ledsen att jag inte kunde gå till jobbet förrän allt var ute. Jag var så förstörd och jag kände mig rutten som inte kunde behålla ett barn.
Nu i efterhand vet jag att det inte var mitt fel. Jag vet också att om det barnet hade klarat sig så hade den varit så pass skadad att det inte gått ändå. För missfall händer pga att något är fruktansvärt fel. Inte något vi kvinnor gör.
Jag beklagar att du och din sambo måste gå igenom detta nu. Mens mest du eftersom det är din kropp. Stor kram!
Gick igenom samma sak för två veckor sedan. Gjorde ett nipt-test och fick efter 2 veckor ett samtal om att det inte såg bra ut. Där började ångesten, var värt barn sjukt. Efter tre dagar började jag blöda och dagen efter åkte vi in till akuten efter att ha pratat med 1177. Där inne konstaterades att fostret dött i v. 10, jag var då i v. 14. Så trodde ju att allt var lugnt. Fick komma tillbaka dagen efter för "second opinion". Som sa samma sak och en medecinsk abort sattes igång. Som slutade i ytterligare ett akutbesök dagen efter pga. kraftiga smärtor och tillslut fick de göra en skrapning. Blev sjukskriven i 2 veckor, det har snart gått 2 veckor och jag vet fortfarande inte vart jag ska göra av mig själv. Känner mig så ledsen och besviken på mig själv och min kropp. Vet inte hur man ska ta sig igenom detta, samtidigt som jag bara vill att tiden ska gå så vi kan försöka igen. Till saken hör också att jag måste stimuleras då jag inte har någon spontan ägglossning, så redan där är det problem. Var därför så lycklig över denna graviditen. Känner att allt är så jävla orättvist.
Förlåt, behövde bara få skriva av mig och förstår verkligen vad du går igenom :/
Beklagar, det är så jobbigt att behöva gå igenom detta!
Jag var med om samma sak för ett par år sedan, också i vecka 10. Hann dock inte få några tabletter, utan missfallet startade av sig själv några dagar efter ultraljudet.
Hade inte misstänkt att något var fel innan ultraljudet, och var så glad över att vara gravid igen. Jag hade nämligen haft ett vanligt missfall i vecka 7 nästan exakt ett år tidigare...
Kändes aningen hopplöst.
Men sen vände oturen, och jag har nu haft lyckan att få inte mindre än två små barn!