Attraktion och kemi
För 7 år sedan träffade jag en man under en tid. Tror det var 7-8 månader vi sågs. Jag hade precis avslutat en relation och var egentligen inte redo för något nytt. Vi umgicks flitigt och hade väldigt trevligt ihop. Gjorde några weekendresor och vi hade grymt bra sex. Jag valde att avsluta dejtandet när han ville introducera sina barn. Han talade inte om för mig att de var hos honom när vi hade bestämt träff och det kändes så olustigt när jag inte var redo för den sortens relation. Orättvist att dra in barnen då ansåg jag. Genom åren har han skickat några meddelanden på FB och frågat hur det är och berättat att han ofta tänker på mig. När han skickade blommor på min födelsedag fick jag vänligt men bestämt lov att avvisa honom och be honom att inte göra det igen. Han inledde ny relation och jag med. Jag har fått barn med min nya och vi har det riktigt fint ihop. När jag började arbeta igen efter föräldraledigheten började jag på en ny arbetsplats. De expanderade och jag fick en tjänst som projektledare. Samtidigt skulle ett parallellt projekt startas upp och de rekryterar honom. Vi ska ha ett nära samarbete och är involverade i varandras projekt på flera sätt så vi träffas och pratar mycket. Vi hade tidigt ett samtal om vår historik och att det inte skulle påverka arbetet. Vi har strikt hållit vår relation på en professionell nivå och det flyter på smidigt. Dock är det svårt att inte känna av att det finns en kemi och attraktion mellan oss som skapar spänning. Inte så att det känns obekvämt men det går inte att sätta fingret på. Flera kollegor har kommenterat det och skämtar lite om det men ingen känner till vår historia.
När vi var på en tjänsteresa till Tyskland blev jag sjuk. Hög feber och ont i hela kroppen. Han kom flera gånger och lämnade mat och små presenter utanför mitt hotellrum. Nu har han precis blivit singel och han söker ännu mer kontakt. Han håller sig inom gränsen men det är så uppenbart.
Jag är genuint lycklig i min relation och älskar min familj. Men vi har inte alls riktigt samma dynamik jag och min sambo. Det är något helt annat med min kollega. Därför blir det jobbigt när det uppenbarligen slår gnistor mellan oss och det bara finns det där osynliga bandet. Det blir på ett sätt utmanande att hålla det professionellt när vi båda egentligen vill prata om andra saker. Jag har så smått börjat söka andra jobb trots att jag trivs så bra med det arbetet jag har nu. Det är fegisen i mig som är rädd för att tappa fotfästet och göra något jag ångrar.
Innerst inne vet jag att det är klokt att söka mig bort men samtidigt kan jag inte låta bli att undra hur det skulle vara om jag lämnade lin sambo och försökte på nytt med den här mannen. Hur kan man någonsin veta det? Jag är nog fel typ för att ens våga ta reda på det. Har jag nu valt min sambo och skaffat barn med honom får jag stå för det och leva med det och skapa det bästa med de förutsättningar vi har. Kände noll tveksamhet innan kollegan kom in i bilden igen. Det är till och med april projektet pågår och sedan förväntas kollegan byta arbetsplats. Är det vettigt att stå ut under den tiden eller tänker jag rätt som söker mig bort?