Orosanmälan vid suicidförsök

Om personen har barn så anmäls det alltid till soc. Men vet inte hur det är när man inte har barn..

..barn som man har vårdnaden om ska jag kanske tillägga..

Vårdpersonal och personal inom skola, barnomsorg plus polis är tvungna att anmäla om det finns enbart MISSTANKE om att barn kan fara illa. Det ingår i deras jobb. Så ja det låter rimligt att de gjort en orosanmälan.

Soc kommer ju förövrigt kontakta dig och du har rätt att se allt som står i anmälan.

Jag blev inlagd för ca 1 årsedan för planer på suicid. Personalen orosanmälde till soc. Min make ringde upp och pratade med dem och ärendet lades ner.

Jag jobbar inom vården men dock ej som läkare. Ser då och då att de gör orosanmälan på patienter i olika samhällsgrupper. Allt ifrån uteliggare som inte har nånstans att ta vägen till asylsökande med PTSD och 2-barns mammor som gått in i väggen.

Varför har du så få minnen? Drogade de ner dig eller? Deras hjälp var kanske det som orsakade självmordsförsöket? 

Varför var du inlagd? 

Att du försöker ta livet av dig är ett skäl till orosanmälan.

Det är lag på att man ska göra en orosanmälan vid slutenvård om det finns minderåriga barn i familjen. Det är inget påpekande att man är en dålig eller olämplig förälder utan ska ses som ett stöd. Man kanske behöver tillfällig hjälp i sitt föräldraskap. Det är också för att skydda och se till att barnen har det bra. Samtalsmetod är ?att föra barn på tal?.

Alltså ingen kritik eller att barnen ska bli omhändertagna.

Så var inte orolig.

Minns väldigt dåligt pga att jag hade fått mediciner för att sova ordentligt samt så fick jag ect under den här tiden. Var alltså helt utslagen av medicinering när jag hittades, minns hur jag förberedde mig och påbörjade försöket, nästa minne är att jag vaknar i en annan säng, i ett annat rum. Sedan skämdes jag så fruktansvärt och förnekade helt att det faktiskt handlade om ett försök. Har träffat soc, skämdes horribelt där med, och var bara glad över att de inte gick in i detalj under mötet.

Onödig kommentar. Ts. ifrågasatte inte ifall de hade rätt att orosanmäla utan ville veta vad som händer nu och få stöd för att hon var orolig.

Hade du självmordstankar innan de gav dig medicin eller orsakade medicinerna det? Säg bara som det är för dem och berätta vem som har hand om barnen när du mår dåligt så ska du se att det går bra. De flesta inom socialtjänsten är nog kompetenta och bryr sig om människor. 

Hoppas du mår bättre snart <3

Tack för stödjande ord, de värmer.

Jag mådde väldigt dåligt när jag kom in, hade i stort sett konstanta självmordstankar. Situationen hade förbättrats något egentligen vid det laget, men pga olika anledningar kände jag mig åter som en enorm börda för familjen och den psykiska smärtan var outhärdlig, och då kändes det som om självmord var den enda vägen därifrån.

Det är hemskt att må dåligt. Hoppas du hittar något som hjälper dig att bli stark och lycklig igen. Din familj behöver dig. Titta på Madonna. Hon förlorade sin mamma när hon var 3 år och sörjer henne än idag och blev aldrig hel igen. Ta hand om dig nu så att du kan komma hem till familjen med en ny styrka och finna glädjen igen. Oroa dig inte över anmälan, de vill bara se efter att det finns någon som tar hand om dem. Är de med pappan så kommer ju allt att gå bra <3

Jag känner att ajg måste svara här, för jag reagerar på att det är en så tråkig attityd från flera. Det är uppenbart att "socialen" inger en och endast en tanke hos många: de tar ens barn!!

Försök att släppa den tanken (även om jag kan förstå att det är svårt). Socialen är faktiskt världens snällaste myndighet (sitt rykte till trots) och för det allra mesta kan de hjälpa och stötta familjer som har det svårt tillfälligt eller under en längre tid. Man kan få ekonomisk hjälp om det krisar, de kan ordna med stödfamiljer som avlastar föräldern som inte mår bra, man kan få insatser och hjälp när det är svårt.

En orosanmälan behöver inte vara något negativt, det är faktiskt bara en signal till socialen om att här finns en familj som kan behöva hjälp! Som någon skrev ovan läggs det ner om det visar sig att man inte behöver / vill ha det. Det är ytterst sällan det krävs tvångsåtgärder mot en familj!

Trots detta ses socialen ofta som något negativt. Något man ska hålla på avstånd. Det är så synd. TS kan gått ta chansen och prata med dem. De kan sitta på lösningar och de kan ofta hjälpa så allt blir lättare. Prata med dem! 

Ja alltid

Eller så låter hon pappan hantera det och fokuserar på sitt eget mående.