Forum Barn 6-12 år - Förälder
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • 6 åring som får gråtattacker

    Ons 9 okt 19:46 Läst 0 gånger Totalt 4 svar
    Ons 9 okt 19:46

    Behöver tips och vägledning hur vi ska hantera vår situation..

    Vi har en nyss fyllda 6 åring hemma som är go på alla sätt och vis. Social, hjälpsam, aktiv, energifylld osv. Jag har varit bonusmamma för henne i 4 år, och hennes mamma flyttade för något år sedan 12 mil bort vilket gör att hon bara har umgänge med sin dotter varannan helg. Lilla 5 åringen har däremot börjat komma in i en period där hon kan få såna fruktansvärda utbrott/gråtattacker/skrikattacker och är jätte känslig!

    Det börjar med att hon envisas att inte vilja göra något (typ borsta tänderna, ta på sig kläder, knäppa jackan) eller att hon på något sätt inte får sin vilja igenom (typ måla en till teckning när vi kommit överens om En sista, endast en bok till läggdags då det är sent osv osv). Hon skriker, gråter nåt så otroligt mycket som om världen gått under och kan även bete sig elakt. Sen senaste veckan har gråtet ibland gått över till att hon skriker att hon saknar sin mamma, hon vill att sin mamma ska flytta tillbaka. Tilläggas kan att hon aldrig säger det annars mer än när saker går emot henne..

    Detta gör det så svårt för oss att hantera. I början pratar vi lugnt med henne och försöker förklara att man måste borsta tänderna eller vad det nu än kan handla om. När hon ändå inte får sin vilja igenom kommer gråter efter sin mamma. Vi bekräftar att det är okej att sakna, men att vi istället kan prata om det. Vad kan vi göra mer? Jag vet ärligt inte hur vi ska hantera detta, om vi gör rätt/fel.. Vad kan vi göra mer? Annorlunda? Ska man trösta när gråtet handlar om att inte vilja borsta tänderna?

  • Ons 9 okt 19:59 #1

    Jag tror att det är utvecklingsfas och tjejer brukar vara extremt känsliga. ( det har nog egentligen större roll kille / tjej) allt hänger på situationen. Det påverkar nog mambabs flytt? Hade dem bra reaktion innan då kan det vara kombination med detta och det händer mkt i kroppen i just den åldern. Min börjar bli likadan fast inga utbrott utan gråter för inget just nu. Har tre barn. 6 års ålder brukar vara en standard på utvecklingen.

    Jag tycker att det är fint att du är en bonusmamma som bryr sig. Men tänk på att det är upp till dig hur du vill ha din relation. Bygg den med tillit så hon har förebild?! Många tror att det är ens skyldighet att bli bonusförälder. Man kan bli en bra kompis med förebild också.

    Det finns en fin fin bra lättläst bok om just barnens utveckling en känd, bra stabil människa han heter Martin Forster han är barnpsykolog vart med på tv och har en klinik han är återkommande person på tv 4.

    Fem ggr mer kärlek, försök läs om du vill

  • Ons 9 okt 21:34 #2

    Tusen tack för svar!! ???????? Mamman flyttade för cirka 2-3 år sedan så det har gått ett tag nu och de har en bra relation. Men det är först nu hon börjar reagera på det och vid dessa ?utbrott/attacker? som hon uttrycker saknad.

    Vi tror att det är en känslig fas för henne nu när hon också börjat skolan. Förstår bara inte dessa extrema ?utbrott? (förlåt för mitt val av ord, vet verkligen inte hur jag ska beskriva det annars. Någon kanske har något bättre ord?). Men skönt att höra att man inte är ensam i detta.. man känner sig ensammast i världen! Man vet liksom inte om man agerar rätt. Hur gör du när din/dina 6 åringar har haft dessa faser? Tröstat oavsett vad?

    Tack för tips!!! Det ska jag kolla upp!!

  • Ons 9 okt 21:35 #3

    Oj, har ingen aning varför det publiceras massa frågetecken i min kommentar!?

  • Lör 12 okt 05:58 #4

    Jag skrev precis svar i en annan tråd om fem-sexåringar och utbrott. Min femåring blev precis som du beskriver när hen började förskoleklass. Från ingenstans kom plötsligt enorma utbrott där hon skrek och grät hysteriskt över ingenting. Det kunde vara att vi hämtade hen hos en kompis, att hen skulle ta på stövlar eller vad som helst. Hen blev också enormt arg och betedde sig plötsligt som du skriver elakt, började slå och sparka oss föräldrar. Det var hemskt. Men det gick över när jullovet började och hen fick vara hemma med oss några veckor. När skolan började igen var barnet sitt gamla lugna jag igen.

    Att börja skolan är en enorm förändring för barnet så tänk bara att det handlar om att hantera denna förändring och att utbrotten är en reaktion på det. Försök bara att vara där och krama extra mycket. Att barnet säger att hon saknar sin mamma stämmer säkert, men jag kan tänka mig att hon säger så också för att det väcker starka reaktioner hos dig och pappan. Barn är smarta! Det är ju urjobbigt att vara förälder när barnet krisar så, men det kommer garanterat gå över så håll ut och försök vara extra empatisk trots att det svider när barnet är krävande! Kram!

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll