Varannan vecka- saknar inte mitt barn

Du kanske bara ska acceptera att det är så du känner? Sluta jämföra dig med andra och sluta älta? Om du är en bra mamma i övrigt så är det väl inget att oroa sig för?

Kan vara nån slags depression efter skillsmässan, typ att oavsett hur du är som förälder så kommer ditt barn att vara någonannanstans nästa vecka?

Nejdå, det är inget fel på dig, dina känslor är normala. Även om de inte hörs lika mycket så finns det många som känner som du.

Jag har mina barn varannan vecka och längtar efter själv barnen, att ligga på soffan och se en serie tillsammans eller att prata med dem. Jag längtar inte till att behöva laga mat varje dag, behöva skjutsa, hämta, lämna, aktiviteter, att de tar hem kompisar, att de stökar mer, att de bråkat med varandra och inte gör som jag säger. Jag kan längta tills de ska till sin andra förälder så jag slipper höra tjat och bara kan lägga mig i soffan och chilla. Så måndagskvällen efter jobbet varannan vecka är typ min favoritdag, då kan jag efter en fullspäckad föregående vecka bara sätta mig i soffan, äta hämtmat och glass och kolla på vad jag vill :)

Men ts, det är ju jättevanligt att man inte längtar ihjäl sig längre efter några år :) INNAN skilsmässan däremot så tror man att man ska typ dö ja. Alla känner inte lika men det är väldigt vanligt att man vant sig efter några år :)

Ts, det du känner är normalt. Du vet att du kommer träffa dem igen. Jag är också skild sedan två år och jag älskar mitt barn högt däremot saknar jag inte hen särskilt mycket när det är pappavecka. Vi hörs på telefon ofta och om någon av oss skulle sakna den andra jättemycket så kan vi ses ändå. Jag tror att det måste vara jättejobbigt för de föräldrar som inte kan andas så fort de inte har sina barn i sitt synfält. Det blir inte bättre med åren heller, när barnen väljer kompisarna i högre utsträckning.

Tycker också det låter helt okej och normalt så länge du ändå känner att du älskar barnet och uppskattar mestadels av den tiden ni har tillsammans. Vilket du verkar göra. Du kanske är en person med stort behov av egen tid och andrum? Jag känner så själv. Är inte frånskild utan är en kärnfamilj men skulle verkligen behöva vara själv mer för att må riktigt bra. Känner mig ofta ganska kvävd av att ha barnen inpå mig jämt. Det är inte att jag inte älskar barnen utan att jag måste få ensamtid. Så jag tror faktiskt inte heller jag skulle sakna barnen hela tiden om vi var skilda. Man är väl olika. Det är såna sjuka krav hur man "ska" vara som förälder. Frågan är om någon kan leva upp till det? Jag är i alla fall en bättre förälder om jag får varva mellan att vara med barnen/familjen och att vara själv. 

Känner precis så också, snart tre år efter skilsmässan. Men det handlar inte om att jag inte vill ha barnen hemma, eller att jag inte längtar efter dem. Det handlar om att slippa laga middag varje dag, kunna få se på tv på kvällen, sova på natten utan att bli väckt, kunna komma iväg i tid på morgonen utan diskussioner om frukt, frukost och klädval.
Ser inget fel i det och skäms inte heller för att säga det högt. Älskar ungarna mest i världen, men det är skönt att få bestämma över sin egen tid.

Jag bor ihop med mina barns pappa som jag älskar och vill vara ihop med men ibland kan jag faktiskt fantisera om det du skriver, att komma hem från jobbet en vardag, äta vad jag vill utan några ungar som gnäller om att maten är äcklig, titta på en tv-serie direkt efter maten och äta glass en helt vanlig måndag

Om jag och min man skulle skiljas skulle jag bli mest ledsen för att mina barn skulle behöva bo varannan vecka och sakna en av oss. Inte så mkt för min egen skull, jag hade nog kunnat se tjusningen i att få vara själv varannan vecka...

Jag tycker att det låter helt sjukt. Du har din åtta-åring varannan vecka och räknar ner dagarna tills han åker till sin pappa igen? Det låter helt bananas i min värld. Vad är det som är så jobbigt med att ha en åtta-åring hos sig? Att behöva laga mat och diska efter ytterligare en person? Jisses, om föräldraskapet idag ska vara så krävande så att man tycker att ett barn på halvtid är för mycket så är det nåt som är fel. Du träffar bara ditt barn sex månader om året. Du missar halva ditt barns barndom. Det går inte att jämföra med att ens barn träffar vänner mer och mer och frigör sig från föräldrarna i tonåren.

Så du tänker att det enda extraarbete en 8-åring ger är lite mer mat att laga och en tallrik till att diska?

Skönt att höra att jag inte är ensam!

Har två barn på 12 och 15 år och jag saknar inte dem heller när de är hos pappa och jag kan ibland känna att de lika gärna kunde vara där mera...
De vill ändå inte umgås med mig utan är med kompisar, spelar tv-spel, ser på film, surfar mobilen osv.
Jag är bara någon serviceinrättning som ska laga mat och se till att det finns rena kläder i deras skåp och lådor och det gör mig galen! Värst är när de ringer och frågar vad det blir till kvällsmat, men komma hem och hjälpa till att laga mat går inte...
Det går aldrig att få någon hjälp av dem hur mycket jag än bönar, ber, tjatar, straffar osv.
De är precis som sin far som jag lämnade för att jag inte ställde upp på att vara hushållsslav!

Den yngste ringer i princip sin pappa varje kväll när de är hos mig, men det är aldrig någon av dem som ringer mig när de är hos pappa...
Vet att det beror på att de litar på mig stenhårt och att de vet vart de har mig till skillnad från sin pappa som är arbetsnarkoman och ständigt frånvarande.
MEN det känns ändå i hjärtat att de inte bryr sig om att stämma av med mig hur jag mår...

Det är så skönt att bara rå om sig själv och själv bestämma. Att kunna laga mat utan att behöva ta hänsyn till vad någon annan gillar eller inte eller när de kommer hem eller när de ska hämtas.
Kunna stöka omkring på morgonen utan att behöva ta hänsyn till folk som sover bort halva dagen osv.

Värst är de gånger huset är som en fritidsgård och full med stimmiga tonåringar som kräver mat.
Som ensamstående kanske jag inte har lust att förse 4 extra ungdomar med mellanmål, fika, middag, läsk, godis osv ett par dagar/kvällar varannan vecka...

Jag bor med mina två yngre barn och ett bonusbarn (min mans barn sedan tidigare) som är åtta år och i min värld så är en åtta-åring superenkel att ha att göra med. Det sticker i mina ögon som skilsmässobarn att läsa sånt här.

Det låter härligt för dig med en så enkel 8-åring...

Har en 12-åring och en 10- åring och får knappt sitta ner i lugn och ro på hela veckan de är här. Inte kolla på tv mer än 20 min per dag, tidningar får läsas i omgångar osv.

Jag har ochså barnen vv.Men den veckan ger jag 100%till mina barn.Allt handlar om dom.Så den veckan jag inte har barnen känns det lugnare och lättare.Kanske det är samma för dig?

Åh jag tycker det är såååå skönt när barnen åker till sin pappa.. Saknar dom inte det minsta. Men de gånger de av någon anledning är längre hos pappan då börjar jag sakna dom. Tror det sitter mkt I rutinen man har blivit van att det är vv och van att kunna ta det lungt, vila, se på tv och bara vara.

Och vad vet du om det? Att de känslorna du tycker att varannanvecka- föräldrar "borde" ha inte går att jämföra med sorg och saknad i samband med tonåringars frigörelse från sina föräldrar?

Ett av mina barn har periodvis bott hos sin andra förälder varannan vecka och jag saknade i princip heller aldrig barnet då det var där. Enda undantaget var om vi haft någon konflikt och inte hunnit reda ut det helt och hållet innen barnet åkte till sin pappa. 

Nu när barnet är tonåring och snart myndig känner jag däremot en slags separationsångest när hen tillbringar en hel helg hos sin partner och vid tanken på att hen kanske inte kommer att vilja följa med på familjesemestrar framöver utan hellre stanna hemma och umgås med vänner och partner. Självklart visar jag inte detta inför tonåringen och självklart har jag mycket  positiva känslor också kring att hen har vänner , partner och sakta men säkert blir mer och mer självständig.

Men för MIG är detta är en betydligt större sorg och saknad än de veckor barnet tillbringade med sin andra förälder. Och jag kommer säkert att känna på samma sätt när mina andra barn, vars andra förälder jag lever med blir äldre och på samma sätt i större och större utsträckning får betydelsefulla relationer utanför familjen.

För övrigt är det långt ifrån alla varannanvecka-föräldrar som upplever det som att de missar halva sina barns barndom. Långt ifrån alla separerade föräldrar beter sig som tjuriga, omogna barnunga som inte tål att se varandra och för många är det en självklarhet att bägge föräldrarna, även om de är separerade är med vid födelsedagar, skolavslutningar, och andra för barnet viktiga händelser.