Drömmen om familjen
Känner att jag behöver skriva av mig. Jag känner mig ensam i familjen. Jag har en dotter på 20 år som är hemma sedan i somras efter ett år utomlands. Jag har en sambo som varit i flickans liv sedan hon var 5, ett halvår efter att jag separerat från fadern. För det mesta har det väl flutit på men nu är det som om allt ställts på sin spets. Det handlar om familjen, eller rättare sagt, min syn på den. Jag har alltid tyckt att han har kunnat ta sig an flickan mer, att han skulle typ spela fotboll och så med henne. Visst lekte de i bland men inte så mycket. Jag tycker att jag har gjort allt jag kunnat för att han ska bli en del av familjen.Under åren har de fått en sämre relation, eller rättare sagt bara en artig sådan. De är inte så nära att de bråkar med varandra. Dottern känner att hon inte kan vara sig själv hemma och mår dåligt. Känner att hon inte vågar säga ifrån till honom. Sambon menar att det inte bara är hans ansvar att de har en bra relation. Det känns tydligt att hon kom på köpet och att han inte är så intresserad av henne egentligen. Min dotter och jag är väldigt nära och det kan han tycka är jobbigt. Jag tål inte att han kritiserar henne, det blir alltid konflikter då. Det är som att jag anser att han inte kan uttala sig om henne om han inte bryr sig liksom, har inget förtroende för honom då. Så vi är en haltande familj och jag känner mig ensam i mitten. Visst kommer hon att flytta så småningom men trots det vill jag verkligen att hon ska kunna känna sig hemma i sitt eget hem. Och jag vill inte ha de här grälen om henne. Jag vet med mig att jag är jättekänslig när det kommer till henne. Kanske är det för att jag behövde beskydda henne från pappan som inte alltid fungerade som han skulle och hade problem. Det är också en väldigt jobbig tid för flickan just nu. Hon har flera hälsoproblem, både fysiska och psykiska så det är mycket besök på vårdcentraler och samtal. Sedan det vanliga man kan uppleva i den åldern som vad ska man göra i livet osv Många kompisar har försvunnit till studier och pojkvänner. Hon söker jobb och försöker det mesta hon kan men trivs inte med livet just nu. Jag försöker att finnas till hands så mycket det går men det är jättetungt ibland och det blir så tydligt att jag upplever mig ensam. Dotterns ord om att hon inte trivs hemma triggar mig väldigt och jag känner mest att jag bara vill ta henne i handen och dra nånstans, Det är alltid lättast när jag umgås bara med dottern eller sambon, då är det inga problem, men så ska det väl inte vara? Att bli lättad när sambon är bortrest liksom. Är det nån som känner igen sig?
