Abort? Inte säker på pappan

Hej <3 
Det är alltid så jobbigt att hamna i en oväntad graviditet, förvirringen är så stor. 
Jag vet någon som blivit hjälpt via oplaneratgravid.se 
Kanske de kan hjälpa dig?

Annars kan jag väl bara säga att det är inte ovanligt att det är massa tankar och känslor som flyger runt och som en strid mellan vad hjärtat och hjärnan vill, och det kan vara så svårt att veta vad man ska basera sitt beslut på. 

Jag bollar gärna med dig här om du hellre vill det än söka upp någon på den där hemsidan. 
Det är ju inte troligt att det är den andre som är pappan. Men såklart, man kan ju inte garantera. 

Fint av dig att du tänker på ditt ex behandling. Men om du ser "bortom" honom, vad känner du över graviditeten? Vad var det första du tänkte eller kände när du såg plusset?

Styrkekram till dig!
Du behöver inte vara själv i detta <3

Tack för ditt meddelande < 3 nej det känns ju väldigt otroligt att det skulle vara den andre killen. Det första jag kände var att det måste bli abort. Det känns som att jag inte skulle kunna dela graviditeten med mitt ex då det ändå finns en risk att han inte är pappan. Jag vet också att allt hans fokus är på att hålla sig nykter och jag vill förstås inte sabba det. Skulle vilja berätta för honom men det känns så själviskt, det känns som att jag måste göra abort och inte säga något till nån typ...

Såklart <3 

Jag ställer lite frågor och hoppas det kan hjälpa i att sortera tankarna. 
Har du barn sedan innan?
Är detta i så fall första aborten?

Om omständigheterna runt omkring vore annorlunda, alltså om han var klar med behandlingen och kunde vara en del i både graviditet och bebisens liv, tror du att du skulle tänka annorlunda då? 

Hej!

Jobbig situation! Jobbigt också att mitt i bland alla känslor och tankar behöva fatta ett så pass viktigt beslut.
Vad jag har fattat så är det inte super enkelt att bara göra abort, och att många mår väldigt dåligt efteråt om beslutet har fattats förhastat, inte helt igenomtänkt, eller på grund av felaktig information. Jag visste inte det innan, men det finns tydligen något som heter "post abortion stress" som drabbar en hel del kvinnor som gjort abort och det vill man inte gärna tala om inom sjukvården. 

Fundera på alla alternativen, fram och tillbaka. Abort, adoption, behålla och tänk in vilka mer än du finns i din närhet och hur skulle de påverkas av ett eller annat beslut. Vi är mer kollektiva människor än vi tror och ibland kan det hjälpa att se sina relationer för att man inte är så ensam som man tror. Och skulle det ändå kännas helt hopplöst, så finns faktiskt möjligheten att adoptera, även i Sverige. 

Jag vill bara uppmana dig att verkligen kolla igenom alla möjligheter du har att behålla barnet. Vilka relationer har du runtomkring dig som skulle kunna vara ett stöd för dig den första tiden? Omständigheter som kan te sig överhängande och omöjliga, kan alltid ändras, men om man i sitt hjärta är glad för barnet i magen, och kanske redan börjat skydda det på nåt sätt (så att modersinstinkten kickat igång) då kommer du troligen alltid att bära en ev. abort i hjärtat resten av livet.
Försök därför också att blicka fem år framåt utifrån de olika alternativen. 

Ta hjälp om du känner dig ensam, det finns hjälp att få, du behöver inte vara ensam i detta svåra. Det finns människor du inte känner som vill att det ska gå väl för dig och som har väglett flera kvinnor till grundade genomtänkta stadiga beslut, och det är det viktigaste för din egen hälsa.

kram och lycka till

Ja jag har en 6 årig son sedan innan, jag var tillsammans med hans pappa tills för ett år sedan ungefär. Har aldrig gjort abort.

Alltså han är ju typ klar med behandlingen, förutom att han går på möten etc fortfarande. De sa till honom på behandlingshemmet att hålla sig borta från relationer första två åren så det var därför vi slutade ses efter att han kom ut. Jag ville ju innan återfallet som ledde till att han tog in på behandling att det skulle funka mellan oss och det tror jag att han ville också, men det var liksom så uppenbart att det inte skulle funka när han kom ut, han behöver lägga all energi på sig själv och jag ville inte bara vara där i bakgrunden och vänta på honom.

Kan jag ens berätta det här för honom eller är det bara själviskt? Jag ville ju inte stressa honom i onödan heller.

Så, om jag förstår det rätt är ditt ex pappa till din son på 6 år, eller missuppfattade jag nu?

Oj, det låter märkligt tycker jag. Såklart ska ditt ex få tid att fokusera på sig själv och sitt tillfrisknande, men samtidigt är ju nära relationer ofta viktiga i ett tillfrisknande (jag är socionom och har jobbat en del med personer som har missbruksproblem). För en del är nyheten om ett barn en turning point som bidrar till lyckat tillfrisknande, nu ska du inte lägga den pressen på dig själv eller fostret, men det är väl värt att fundera kring. 

Även fast han är mitt uppe i sitt egna nu så kanske du kan vända på det också, han är (troligen) bidragande till att du är gravid och därmed är det också hans ev. barn. Han har ju inget att bestämma om, du har beslutsrätten själv om du vill göra abort eller inte. Men om han får veta i efterhand, kanske han känner att det var själviskt att inte berätta och inkludera honom?

Det känns jobbigt såhär i början och helt ärligt är en oväntad graviditet en kris med tillhörande reaktioner. Det är bra att du pratar om dina tankar och inte tar ett beslut i stress och oro. 

Är det något annat runt omkring dig som känns stressande?

Om du vill kan vi prata vidare över mail eller så. I oväntade situationer när beslut måste tas så småningom, tycker jag för egen del, att det kan vara skönt att göra en mindmap. Vi kan hjälpas åt i ett google drive/docs dokument :) Då kan man få ner tankarna synligt för sig själv. 
Hoppas det är ok att jag frågar, känner bara med dig i detta och du ska inte behöva vara ensam <3

Nej han är inte pappan till min son. Jag levde med min sons pappa i 7 år och vi gjorde slut för ett år sedan. Pappan till den här graviditeten hade jag en kortare relation med innan han fick återfall (när vi träffades var han nykter). Vi beslutade sedan att inte satsa på relationen då den ändå bara var i startgroparna och han behövde fokusera på sitt tillfrisknande. Om jag inte berättar kommer han inte att få reda på det i efterhand eftersom vi inte har kontakt nu!

Jaha, okej, sorry men då förstår jag. 

Då är det ju främst du som behöver svara på frågan om hur du känner i och med graviditeten och hur du känner inför en abort. 
Ibland är det lättare att tänka kring och resonera kring det man vet och omständigheterna istället för att lyssna in hur man känner, men vad hjärtat säger är också viktigt för att kunna ta ett beslut som blir bra för dig i längden <3 

Hej, hur går det för dig TS?