Jag är en tjej på 40 som är ensamstående med en 7åring. Och jag jobbar heltid. Sover jättedåligt under en längre period. Och känner mig som en zombie går runt och jag är aldrig glad vet inte kan inte sätta fingret på hur man mår heller. Ska jag gå till läkaren så kommer det vara svårt o prata för jag är dålig på det. Känner mig oftast yr och svimfärdig. Någon som vet vad det är för fel?
Är det svårt att prata så skriv ner alla viktiga symtom i punktform innan.
Hej.
Inte för att jag vet vad som är fel på dig i ditt fall "Bo" så väljer jag därför att inte svara markant på det, jag ska försöka att agera och vara neutral. Jag är absolut ingen läkare. Och det du kommer att få läsa, inte bara kommer det direkt från mig och handlar om mig ..utan jag har hittat/ fått saker sagt till mig från läkare som menar att detta är bara för mig o 'Me only. Så det ska inte användas som att därför sätta en "egen- diagnos på sig själv. Ingen gillar en Hypokondriker.
Men jag går numera regelbundet till Psykolog och i Terapi ..1 träff per vecka försöker jag att få till att det blir när det behövs besök ofta. Och 2 besök per månad när det är okej med att det är lite glesare mellan gångerna.
Då bortsett från Semestertider och andra högtider som kommer emellan på vilket jag tycka att det är egentligen då man skulle behöva träffa dessa läkare mer ofta. Men då är det svårt att boka in något med dom. Men man får vara beredd på att det inte alltid finns tider att få i 'Bråda tider' som det så fint heter. Vilket är jobbigt.
Det som bara är öppet då är Psykmottagningen" Men att lägga in sig där är inte riktigt aktuellt för mig än så länge tack o lov. Man får göra så gott man kan.. och vad som går just då helt enkelt.
Vi har börjat grovt och tagit den största och egentligen första frågan som kom upp, "Vart 'var o när o hur' började det på allvar med mitt Psykiska dåliga- mående?" Ja det skulle snabbt vissa sig inte vara den lättare frågan jag har fått i mitt liv sådär pladask rakt ner i mitt knä.
Men jag började i alla fall att svara så nätt.. Det var för ungf. <25 år sedan som det sk. kickade igång" Hittills så här länge har jag gått och mått dåligt, 24/7.
Dygnet runt. Sen har vi tagit det därifrån.
Detta kommer att ta tid, det är inget man snackar bort med vinden inte..
Dom Psykolog/kuratorerna där jag är, dom jobbar inte så i alla fall vilket är skönt och tryggt för en.
Nu har vi efter flera flera månader med besök ännu inte kommit längre än högst ett år av den egentliga tidslinjen.. och vi går mot, fram till dagens datum då såklart. (Och problemen mina bara fortsätter hela tiden ju) ..Så tiden blir inte mindre direkt efter våra samtal, det fungerar inte så. Utan istället så det som händer är att vi enbart jobbar hela tiden för att röra oss mot Nutiden så kallat. i en ytterst sakta fart.. men det måste blir så.
Några av dom sakerna som du själv beskrev där uppe i ditt inlägg från början så känner jag starkt igen mig i, att ha varit med om.. och t.o.m är i vissa såna saker just nu för tillfället i skrivande stund.
Helt klart så är det bara därför som jag genast såg till att få komma iväg till en Läkare och Psykolog med en gång.. de innan det skulle ha blivit värre och det kunde ha slutat med mitt egna Självmord.
"Jag Citerar några saker du skrev i ditt inlägg som jag som sagt känner igen.
Och du får mina svar på samma saker.
"Och jag jobbar heltid". -Nja, nä. Jag är arbetslös. Men det är minst lika jobbigt som ett heltidsjobb.. jag lovar att det är så! Oavsett vad alla andra tycker om den saken så har dom fel när dom säger sånt "Att man har det så lätt o gott om tid just när man ändå bara går hemma och bara gör sitt, men nej. (Nu säger jag inte att det är du som säger detta!, så det här är inte mot dig på något sätt, okej)
Jag fortsätter.
"Sover jättedåligt -Ja det gör jag med precis som du!
"Och under en längre period" -Ja på det med. -Jag har sovit dåligt sedan jag var liten grabb, nästan i hela mitt liv. Jag snittar ett medelvärde på 5 och 6 timmars sömn per natt, ibland blir det mindre men ofta aldrig mer än 6, så sex timmar är toppen på skalan. Plus så vaknar jag aldrig utvilad heller även om jag sover mina fulla sex timmar heller.
"Och känner mig som en zombie går jag runt och är aldrig glad. -Ja & ja. igen.
Här med faktiskt så känner jag precis som dig! -Folk sa alltid till mig tidigare att jag verkade helt borta, (dom sa att, och frågade mig om jag knarkade.. fick jag stå ut med) Värst och mest jobbigast var när jag t.o.m missade folk jag känner mitt på stan, jag liksom bara går rakt förbi dom utan att säga hej eller "jag ser dom bara helt enkelt, men reagerar inte" Jag vet inte för stunden vem dom är osv. fast jag ändå har känt dom bra länge. svårt att förklara men så vart o är det.
"Vet inte kan inte sätta fingret på hur man mår heller." -Man mår skit helt enkelt, det är okej att säga och det ska tas på största allvar om du frågar mig.
"Ska jag gå till läkaren så kommer det vara svårt o prata för jag är dålig på det."
-"Bo" Du har ju skrivit ditt inlägg där uppe. Inlägget jag svarar på. Det du har gjort är en mycket bra början! Jag tror helt säkert och inte det minsta på att du kommer att ha det svårt att prata med någon om du tex. vänder dig till en Psykiatriker för att få hjälp. Och det vågar jag säga utan att ens känna dig.
"Känner mig oftast yr och svimfärdig".. -Ja. Jag med på det där, alla rätt! Hehe.
Men det kan vara så att det sitter i Örat högst troligt sa en läkare till mig.
Och jag som också går omkring med konstant huvudvärk ovanpå det där så blir allt samman bara som en pannkakssmet i huvudet. Resultatet kan bli något som liknar åksjuka faktiskt. Detta likadant får vissa som inte kan med att åka bil, i bästa fall kan dom köra bil men absolut inte åka då bli dom sjuka direkt.
Alla kan ju inte med det där. Och så blir man lurad av 'vad det ögonen ser också fick jag höra, men ändå samtidigt också av 'vad DET DU INTE SER'.
Ibland så ser man inte fast du tittar rakt på en sak. Allt kan bara svischar- förbi i all hast mitt framför en och därför är det jobbigt att ta in dels, om vad som händer och vad det du missar. Folk känner ofta av det här då dom läser en bok, en hel sida och med en gång efter det så kommer dom inte ihåg ett skit ändå, åter ett problem som är snarlikt med korttids minnes- problem, fast det gör en istället svimfärdig på köpet. Konstigt jag vet! Och återigen så säger jag inte att det är detta du har "Bo" så, mest för att klargöra det.
Hjärnan är i enkla termer istället bara överbelastad och har inte något med att göra att man är tex. glömsk. och så vidare.
-Och det är inte då det börjar att bli farligt som när du själv kommer på vissa beteenden hos en själv. Inte alls. Då har det redan hållit på länge egentligen i skymundan, detta kan vara kroppens sätt att skydda en, det är därför som den ibland gör sånt här.
Men nu rantade jag iväg, men sammanfattningsvis "Bo"
Var inte rädd för att söka hjälp. Det hjälper. Jag garanterar det!
Bara om man är ärlig mot sig själv egentligen och inte ev. mot psykologen som kanske sitter mitt emot en ..eller mot den man väljer att berätta saker för..
Och det också nästan måste handla starkt om här om man -Verkligen Vill Ha Hjälpen eller inte. Det spelar stor roll.. för det hur det går för en.
Det underlättar för allt o alla.
Man vill inte att det ska gå så långt annars så att man slutligen behöver släpas dit till en klinik nära en, av någon annan tex. en Myndighet som *tvingar en att gå.
Kanske är det en starkt älskande släkting till en. en som bara vill dig väl som säger åt dig att gå.
Det är inget roligt i det läget om det blir så..
För mig slutade det nästan i självmord som sagt bara för att jag hela tiden bara fokuserade på mina svagheter. Jag är idag väldigt glad att jag misslyckades t.o.m med det.. och att jag inte var stark nog att avsluta det hela i förtid. Och att jag istället fann o hittade styrka i mycket annat genom att hitta mina styrkor som jag inte visste jag hade tidigare.
Lycka till nu du, "Bo. Hej.
Låter som utmattning eller depression.
Jag vet egentligen inte när det började, det var nog gradvis under flera år, men jag kan säga vad som hände när jag insåg att det var ohållbart.
Jag jobbade natt för 2 år sedan och var helt utmattad, hade inte kunnat sova på dagen i flera veckor. Jobbar inom vården och är ensam på natten på ett boende, så man måste hela tiden ha koll då det kan komma in "objudna gäster" till de boende och det förekommer ofta narkotika och konflikter.
Vid 3-4 hör jag oväsen i dagrummet som ligger på övervåningen och jag springer dit då det låter som en stor fest, folk som pratar och tjafsar.
Jag kommer till övervåningen, men det finns ingen där, det är helt tyst. Jag inser då att jag fått en hörselhallucination och blir väldigt chockad. Jag jobbade klart min natt ändå och ingen märkte något.
Sjukskrev mig i samma veva, och detta har som tur är aldrig hänt igen. Men så illa kan det gå om man inte tar sina symptom på allvar. Vilket jag inte gjorde, jag hadesäkert känt mig tom och utmattad i ett år då, på nivån att jag fick kämpa för att ens gå upp ur sängen.
Jag förstod inte varför kropp och hjärna inte kunde synka längre.
Hamnade på sjukhus där de tog kortisol med blodprov som visade högt som bara den. De trodde först att jag var gravid, men efter flera andra tester kom de fram till att jag var utmattad och stressad.
Inte blev jag sjukskriven för det. Jag jobbar fortfarande och skickas runt till olika läkare.
Min prestation på jobb är inte alls densamma, och hemma är jag bara en zombie.
Känner ingen glädje, är arg på sambon hela tiden, föser bort vänner och familj.
Terapi funkade inte alls för mig. Usch.
Jag är en tjej på 40 som är ensamstående med en 7åring. Och jag jobbar heltid. Sover jättedåligt under en längre period. Och känner mig som en zombie går runt och jag är aldrig glad vet inte kan inte sätta fingret på hur man mår heller. Ska jag gå till läkaren så kommer det vara svårt o prata för jag är dålig på det. Känner mig oftast yr och svimfärdig. Någon som vet vad det är för fel?
Jag förstod inte varför kropp och hjärna inte kunde synka längre.
Hamnade på sjukhus där de tog kortisol med blodprov som visade högt som bara den. De trodde först att jag var gravid, men efter flera andra tester kom de fram till att jag var utmattad och stressad.
Inte blev jag sjukskriven för det. Jag jobbar fortfarande och skickas runt till olika läkare.
Min prestation på jobb är inte alls densamma, och hemma är jag bara en zombie.
Känner ingen glädje, är arg på sambon hela tiden, föser bort vänner och familj.
Terapi funkade inte alls för mig. Usch.
Jag jobbar heltid. Kan oxå vakna ibland av hjärtklappning. Jag känner hur ont i kroppen jag har känner mig sliten och trött. Blir lätt yr som sagt. Har svårt att komma ihåg saker. Glömmer saker lätt och måste upprepas för jag glömmer oftast saker på en gång.
För mig var de första tecknen att jag vaknade kl 03:07 VARJE natt. Oavsett när jag gick och la mig, oavsett om jag fick sova helt ostört; pang kk 03:07 vaknade jag och kunde inte somna om. Samtidigt hade jag hela tiden en konstant underliggande vetskap (såklart inte verklig) att jag skulle dö inom en snar framtid. Allt jag gjorde var med förbehållningen att jag skulle dö. Jag planerade för min son med förutsättningen att jag skulle dö. Hur jag skulle dö visste jag inte men det var grunden. Samtidigt var jag helt jävla utmattad fysiskt, jämt. Orkade inget, kunde inte tänka. Var arg och lättretlig jämt.
Sen en vacker dag krashade jag på jobbet och fick ta taxi hem. Sjukskriven två månader sen tillbaka på deltid.
Det här är ca tre år sedan och även om jag idag jobbar heltid så är jag inte helt återställd och vet inte om jag kommer bli det heller.
Jag har haft början till utmattning. Då tänker jag att utmattning är stadiet då man inte ens kommer upp ur sängen. Jag blev aldrig så dålig.
Mina symptom var att jag sov dåligt ca 4 timmar per natt. Somnade men vaknade hela tiden. Tankarna snurrade konstant i huvudet och jag hade ett tryck över bröstet och hjärtklappning.
Blev förvirrad. Fick attacker då jag inte klarade av att läsa eller förstå vad någon sa.
Började få täta migränattacker då jag blev helt utslagen.
Ångesten blev mer omfattande. Kände mig också bortdomnad, som om jag var utanför världen.
Jag insåg att det var kopplat till stress. Så jag gick ner i arbetstid till 80%. Ledig en dag/veckan. Började gå i terapi. Började också lyssna på ljudböcker och poddar som handlade om utmattning och psykisk ohälsa och vad man kan göra gör att må bättre.
För att få någon rätsida på mitt mående började jag skriva upp saker som jag tänkte var bra för mitt mående och försökte föra in dessa i min vardag..
Tex mindfullness avslappning.
Göra mindre måsten.
Sova 7 timmar.
Vara ute i solsken.
Äta bra.
Tänka positivt/ ändra sitt sätt att tänka.
Jag kämpar fortfarande men mår mycket bättre nu. Jag tänker mycket på att man själv måste ta tag och förändra sitt liv när man märker att det är för mycket, det går att vända skutan men det kräver att man inte fortsätter i samma hjulspår.
Sömn är superviktigt och bra för att ens orka må bättre.
Obs! En bonus, om du tar några hormonella preventivmedel så ta ut dem. Alla hormonella preventivmedel har ångest/ depression som bieffekt.
Känner igen mig i alla inlägg. Så var det innan jag totalkraschade.
Hur mycket jobbar du?
Vad menar du, att du inte har råd att gå ner i tjänst? Har du råd att vara sjukskriven i ett år då?
Varför är ekonomin viktigare än din hälsa?
Jag jobbar 100%
Har inte råd att gå ner i tjänst. Jag kämpar på jobb och har än så länge inte gjort några större misstag.
Hemma är jag världens sämsta sambo. Känns som att jag bara gnäller och mår dåligt hela tiden.
Smärtor, huvudvärk, ångest, sömnproblem, ohälsosam livsstil..
Ja, det låter som att du mår bättre när du jobbar...
Men det är ju ditt val, om du inte är beredd att göra några förändringar, så kan du inte förvänta dig ett bättre liv heller. Jag tycker bara det är tragiskt att folk väljer ohälsa och pengar framför livskvalité.
Vad är det som skrämmer dig med att göra förändringar, ni är ju två? Visst måste ni kunna klara er på mindre pengar?
Bara en tanke till er som skriver att ni inte har råd att gå ner i tid eller att vara sjukskrivna. Det blir betydligt dyrare om ni låter det gå så långt att ni inte kan arbeta alls.
Utmattning i ett akut läge brukar betyda att man inte kan ta sig upp ur sängen och det är ett tillstånd som tar lång tid att komma tillbaka ifrån om det ens är möjligt att bli helt frisk.
Nu förespråkar jag inte heller nödvändigtvis att man ska vara sjukskriven till 100% eller sjukskriven alls. Men om ens livsstil, arbetsliv, takt och stress gör en sjuk så måste man ändra de förutsättningarna. Det finns ingen Quick fix som gör att man kan fortsätta och misshandla sin kropp och psyke på samma sätt utan man behöver lyssna på sitt mående och göra förändringar om man INTE ska bli ännu sämre.
Har man inte totalkrashat som vissa här redan har gjort så lär er av dem. Låt det inte gå så långt.
Det går såklart inte heller att göra alla förändringar på en gång. Ofta är det ju flera olika saker som under längre tid och tillsammans gjort att man hamnat där man är. Men stegvis kan man förändra.
Jag ska se om jag hittar någon/ några av de poddarna som jag har lyssnat på om någon kan hitta hjälp där.
Några poddar, sök upp i den poddspelare ni använder om ni är intresserade.
De två första är från podden Sinnessjukt som görs av Christian Dahlström. Avsnitt 20 handlar om vad utmattningssyndrom, utmattningsdepression och utbrändhet är. Avsnitt 21 innehåller mer tips om hur man gör för att bli frisk.
Avsnitt 20: Utmattningssyndrom, utmattningsdepression och utbrändhet med Marie Åsberg (del 1)
Avsnitt 21: Utmattningsdepression, utmattningssyndrom och utbrändhet med Marie Åsberg (del 2)
Den tredje är från podden Allt du velat veta som görs av Fritte Fritzon och heter Allt du velat veta om utbrändhet med Pia Dellson.
podtail.se/podcast/allt-du-velat-veta/080-om-utbrandhet-med-pia-dellson/
Jag är sängliggande sedan mars 2019, dvs svåraste formen av utmattning. Klarar knappt sitta upprätt.