Blivit lämnad. Förälder fått ALS. Dotter mobbad i skolan. Chefen klagar på min frånvaro. Hjälp mig få kraft :(((

Låter verkligen jobbigt.
Vad blir du glad av ? Vad trivs du med att göra?  Försök ta dig tid med något du mår bra av.
Fråga skolan vilket stöd  barnen kan få för att klara betygen.
Kontakta skolinspektionen angående mobbningen.
Jag har haft sjuka nära släktingar. Jag har blivit positivt överraskad av vårdens omsorg.
År chefen alltid snål? Det är inte mycket frånvaro.

Börja med att gå till vc och se om du kan få en sjukskrivning en period med motivering att din förälder har fått en obotlig sjukdom plus allt annat som gör att du inte orkar.

Beklagar din tuffa situation! Jag skulle råda dig till att skaffa samtalsstöd så du har ett bollplank och en safe zone att vara i. Du måste få en ventil att lätta på trycket.

Du lever i en extremt pressad situation och det låter som att du håller på att bli utbränd. Du ska vara på topp på alla plan i livet fastän marken under fötterna skakar inom alla områden. Hur sover du? Äter du? Får du återhämtning? Om du inte får återhämtning så boka en tid på vc för sjukskrivning. Du måste börja försöka plocka upp alla skärvor runtomkring dig. Det är nu du måste fokusera på din familj, jobbet kommer i andra hand.

Beklagar din förälders ALS och att ditt barn blir mobbat. Det är mardrömsscenarion bägge två. Kan du byta skola på barnet? Hur lång tid beräknas din förälder ha kvar? Kan du söka närståendepenning?

Jag har kanske inte några bra råd men ville bara att du skulle veta att jag läst ditt inlägg och önskar att allt som blir och är tungt blir lättare. Stor kram!

Jag älskade att träna, har ingen ork med det alls

Jag älskade att laga mat , saknar helt sprit nu

Jag brukade måla och pyssla, finns ingen tid då all tid nu går åt att hjälpa barnen plugga och se laga mat städa mm

Jag försöker se någon serie på Netflix för att tänka på annat ibland men det är nog det enda....

Vårdens omsorg, menar du samtalsstöd där? Har funderat på att söka psykologhjälp ät så rädd att bli deprimerad men känns redan så-

Har ingen att bolla med är singel och skulle önska ha en man nu men har ingen ork och kraft att dejta främlingar

Har inte heller vänner i närheten kan träffa mina vänner en gång var 3 månad typ då de har familjer och är upptagna

Känner mig ensam

Berättade för chefen om min sits men får aldrig ens en Frida hur jag mår istället klagomål på frånvaro

Jag vet inte hur chefen är annars vet andra som är borta mer än mig trots att de är gifta och kan dels på vabb mm

Känns så trist alltihopa och det känns so m jag inte kommer ur det

Sluta låtsas för barnen. Du låtsas för dem, de låtsas inför dig. Lögner överallt. Din dotter har så mycket förtryckt ilska att hon inte vågar säga ifrån till mobbarna. Hon vågar inte visa all sin ilska mot mappa. Det är svår tid. Ilskan ger kraft, tillåt dig själv känna ilska mot ditt ex, gräv i din släkts historia om vad som händer med männen, på vilket sätt sviker de? Och hur ljuger kvinnorna för sig själva för barnens skull? Du har nu en chans att luta dig mot vad du själv vill, inte mot vad andra förväntar sig.

Jag har tänkt på det men är samtidigt skiträdd att vara utan jobb. Så fort jag är ensam gråter jag och alla tankar på alla problem kommer. Jag vet att detta också är ohållbart men jag känner mig så förvirrad vad jag borde göra

Sänk kraven hemma först och främst. Hemmet måste inte vara på tiptop jämt. Ha städfria dagar där du inte behöver göra något mer än det absolut nödvändiga. Kanske skaffa robotdammsugare så du slipper tänka på dammsugningen.

Matlagning, laga storkok som klarar sig själv. Tex på en lördag så skulle du kunna laga 1 gryta, 1 soppa och 1 lasagne till exempel, lagar du mycket på en gång så tar det änå inte längre tid vid spisen än om du gör 1 maträtt. Dela sedan upp i portioner, så kan ni värma under veckan och du slipper tänka på matlagning under jobbdagarna.

Flytta dottern till en annan skola?

Har ni läxhjälp på skolan så låt barnen gå dit och göra sina läxor, då får de hjälp av lärare och när de kommer hem efteråt så slipper de tänka på skola/läxor och även du slipper den pressen.

Kan du gå ner i tid? Annars bli sjukskriven på tex 25% och jobba 75% ett tag, eller ännu mer om det behövs, 50/50 kanske?  Det är bättre att dra ner på jobbtiden direkt än att springa rakt in i väggen om ett tag.

Du kan också kolla med försäkringskassan, man ska kunna ta ledigt för anhörigvård. Då kan du tillbringa tid med din sjuka förälder och kanske kan det minska lite på ångesten, att kunna få kvalitetstid tillsammans.

En sjukskrivning en period så att du får landa, gärna i kombination med samtalsstöd gör inte att du blir utan jobb.

Men jösses, du är ju deprimerad och av goda skäl dessutom. Antidepressiv medicin hjälper en att orka och inte känna så mycket. Det i kombination med samtalsstöd kommer göra underverk. Kontakta vårdcentral.

Jag sover dåligt. Drömmer konstant om sjukdomen min förälder fått, drömmer att det är en dröm, att vi är ute och joggar tillsammans och reser tillsammans. Blir gråtfärdig vara jag tänker på det. Statistiskt sätt är det 6 månader kvar, och det ser inte bra ut alls. Försämringar varje vecka. Mycket svårt att äta och tala, snart helt förlamad i hela kroppen och behöver hjälp med precis allt. Efter varje besök behöver jag flera dagar innan jag mår lite bättre. Det ät så psykiskt påfrestande att se. Som tortyr :((

Har ansökt om skolbyte några km bort, hon vill men är samtidigt rädd för förändringen. Men vi har inget val.

Närståendepenning vet jag inte om jag kan söka. Du menar vara ledig för att umgås med min förälder? Kanske kan jag det. Är hos min förälder minst en gång i veckan dock och ibland 2-3 ggr. Ibland får jag dåligt samvete för jag får nästan ångest innan jag åker dit för jag vet hur dåligt jag kommer må av att se försämringarna:(( samtidigt vill man ju träffas så mycket man kan det är bara det att det gör så himla ont:((

Tack för din omtanke det var snällt skrivet. Jag önskar min chef kunde sagt något liknande så att jag slapp känna pressen på jobbet men ingen fråga ens har jag fått inte ens hur jag mår å jag vet att det inte blir poppis att bli sjukskriven och så är jag rädd att vara ledig för jag mår ännu sämre när jag är ensam hemma. Så svårt att fatta beslut.

Men tack.