Forum PCO - Svårt att få barn
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Min partner vill vänta, inte jag (har pco)

    Mån 11 nov 21:13 Läst 0 gånger Totalt 6 svar
    Mån 11 nov 21:13

    Hej familjeliv!

    Har läst massor med trådar här ett tag men känner att det är dags att starta en egen. Under det senaste året har min barnlängtan växt sig allt starkare och nu är den så stark så att den nästan gör ont och som att hela min kropp skriker efter att bli gravid . Gråter nästan varje gång jag ser en bebis eller en gravid kvinna. Jag fick nyss reda på att jag har PCO, vilket känns både hjärtekrossande och läskigt, har som (nog många andra) alltid varit rädd att jag inte ska kunna få barn och nu fick jag alltså reda på att det är svårt för mig att få det. Jag är 28 år och min partner 33, så vi har inte direkt bråttom men man vet ju aldrig hur långt det kan ta, om det ens går, nu med min åkomma. Så till kärnan: jag vill börja försöka men min partner säger ?jo jag vill men vi behöver ju inte ha bråttom.?. Vi har kört utan skydd i snart tio månader, men utan att riktigt planera efter ägglossning utan bara tänkt: ?händer det så händer det.?. Jag skulle även vilja att han gick och testade sina spermier bara för att veta vad vi har för förutsättningar men han verkar tveksam till det med. Vad ska jag göra? Har läst om så många vars partner aldrig verkar vara redo, stannat, och sedan insett att man väntat för länge.

  • Anonym (Ö)
    Visa endast
    Mån 11 nov 21:19 #1

    Sätt en tidsgräns, ett år till exempel. Vill kan inte börja försöka då så drar du. Inte för att utpressa honom, utan för din egen skull.

    Vill han inte så vill han inte.

  • Mån 11 nov 21:36 #2

    Jo, ja har tänkt på det. Vet inte om jag kan vänta et helt år. Känns som en evighet, även om det så klart är en liten fraktion av ett helt år. älskar honom så så klart det är värt att se ifall han känner sig redo. Får kanske sätta en gräns på ett halvår, vara tålmodig och se hur jag känner då. Tack för svar!

  • Anonym (Ö)
    Visa endast
    Mån 11 nov 21:52 #3
    Junip skrev 2019-11-11 21:36:44 följande:

    Jo, ja har tänkt på det. Vet inte om jag kan vänta et helt år. Känns som en evighet, även om det så klart är en liten fraktion av ett helt år. älskar honom så så klart det är värt att se ifall han känner sig redo. Får kanske sätta en gräns på ett halvår, vara tålmodig och se hur jag känner då. Tack för svar!


    Å andra sidan är risken stor att blir det pannkaka om han inte till 110% vill. Att han inte tar hand om dig under graviditeten om du mår dåligt, inte vill vara föräldraledig, inte vara hemma mer, inte anpassa sitt liv efter ett barn.
  • Anonym (fess)
    Visa endast
    Tis 12 nov 10:28 #4
    Junip skrev 2019-11-11 21:13:20 följande:

    Hej familjeliv!

    Har läst massor med trådar här ett tag men känner att det är dags att starta en egen. Under det senaste året har min barnlängtan växt sig allt starkare och nu är den så stark så att den nästan gör ont och som att hela min kropp skriker efter att bli gravid . Gråter nästan varje gång jag ser en bebis eller en gravid kvinna. Jag fick nyss reda på att jag har PCO, vilket känns både hjärtekrossande och läskigt, har som (nog många andra) alltid varit rädd att jag inte ska kunna få barn och nu fick jag alltså reda på att det är svårt för mig att få det. Jag är 28 år och min partner 33, så vi har inte direkt bråttom men man vet ju aldrig hur långt det kan ta, om det ens går, nu med min åkomma. Så till kärnan: jag vill börja försöka men min partner säger ?jo jag vill men vi behöver ju inte ha bråttom.?. Vi har kört utan skydd i snart tio månader, men utan att riktigt planera efter ägglossning utan bara tänkt: ?händer det så händer det.?. Jag skulle även vilja att han gick och testade sina spermier bara för att veta vad vi har för förutsättningar men han verkar tveksam till det med. Vad ska jag göra? Har läst om så många vars partner aldrig verkar vara redo, stannat, och sedan insett att man väntat för länge.


    Hej Junip! 

    Jag känner verkligen igen mig i det du skriver. jag är 30 år och han är ett år yngre. vi har varit tillsammans i några år och allt är jättestabilt och bra, jag började känna i somras att jag ville börja försöka men han säger att han inte är redo ännu men vi har pratat om det så mycket och han vet att jag verkligen vill så jag hoppas på att vi kommer att börja försöka nu under våren.. har också varit och kollat mig och jag har också pcos, han har också kollat att han har bra spermier, iom det så tycker han att allt ser bra ut och tror att det kommer ta typ en månad att bli gravid, så han har ingen stress. men jag är jättestressad att det kommer ta lång tid.. 

    Men i januari ska jag ta upp det igen och då hoppas jag verkligen att han vill. tycker det är jobbigt alla som säger att ge ett ultimatum och dra annars för man vet ju aldrig när man hittar en ny kille som också vill ha barn, det kan ju ta mycket längre tid än att vänta på sin kille.. 

    antar att jag inte har några tips, förutom att verkligen sätta dig ned och prata med han om hur du känner. sedan kanske vänta några månader och ta upp det igen, kanske har det sjunkit in och han kan tänka sig att börja försöka på riktigt? 
  • Mån 18 nov 12:59 #5

    Hej jag hade samma problematik med min partner för 3 år sedan. Jag sluta med piller och han va inte jätte nöjd. Men jag hade på känn pga min endometrios att det kunde bli svårt. Jag va då 27år och min sambo som är 4 år yngre va då 23år ( förstår han fullkomligt) vi har försökt varje månad sen dess å. Vi påbörja en utredning för2år sedan och fick för 1 år sedan komma ner till Sahlgrenska. Har gjort 1 ivf och ska göra vår 2. Vi har än inga barn. Min längtan efter barn är so. Du skrev kroppen skriker efter barnlängtan.

    Min sambo ( som då inte va redo) stöttar mig till över 100% idag. Han tröstar mig när jag gråter varje månad när mensen kommer.

    Jag kan bara ge dig mitt råd från hur jag har känt och börja nu när du redan känner som du gör. Det kan ta år innan något händer. Räkna hellre med att det kommer ta flera år ämnat det kommer gå fort. För smärtan att vänta är outhrdlig

  • Mån 2 dec 14:06 #6

    Min sambo kände sig inte heller redo men vi körde också på "händer det så händer det". Inget hände. Började försöka aktivt. Efter 2 år kollade vi upp oss, oförklarad barnlöshet. Vi valde att ge oss in i IVF-processen fast han fortfarande var osäker. Idag har det gått 2 år till och han är glad att vi började när vi gjorde, eftersom det tar sån tid. Han råder alla sina vänner som nån gång vill ha barn att inte dra ut på det för länge.

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll