Hur gör man för att orka leva ett vanligt liv?

Vi har försökt få barn i över 3 år nu vi har gjort vår första ivf och ska påbörja vår andra behandling. Vi fick ut 4 ägg och 4 embryon som alla har satts in. 1 blev jag gravid på men under vul i v12 så så läkaren att den inte levde. Så läkarna satte mig på konstgjort missfall eller abort som.det också heter eftersom min kropp inte visste. Det har nu gått 3 månader och dom satte in det sista embryot i förra veckan som nu inte blivit något. Jag vet att många där ute vart med om samma sak, även stressen och pressen med ivf. Hur orkar man leva varje dag när man ser alla andra bli lyckligt gravida. Gå runt med sina magar sprida bilder på ul och leva i den dröm jag drömmer om. ?

Hej!

Ville också dela med mig lite av vår resa. Hittills har det gått 3,5 år. Det har resulterat i en IVF, 4 insättningar. 2 graviditeter som båda blev missfall i vecka 13 respektive vecka 20.

Hur man tar sig igenom det är såklart individuellt.

I mitt fall så använde jag mig av psykolog, detta efter det sista missfallet. Hon har varit toppen! Och jag hade ingen aning om hur det skulle vara att träffa henne, men hon har verkligen synliggjort den här känslomässiga bergochdalbanan för mig. Vi har gått igenom en massa faser tillsammans. (jag kallar ivf resan för olika faser)

Jag har givit mig själv andrum, genom att öppna mig för andra så har jag fått förståelse tillbaka, ibland har i alla fall vetskapen gjort skillnad, även om man inte kan förstå allt. Nånstans får man också ta det till sig, att andra inte kan förstå men i allafall veta om. Jag har då kunnat ta bort människor på Instagram och Facebook utan att det blivit problem. Således sluppit massor med jobbigt innehåll som jag inte behövt.

Kollegor har rykt, vänner har rykt och grupper har gåtts ur. (nu är en del tillbaka)

Jag hade också familjeliv och Youtube lite som en drog. Ville läsa allt, veta allt. Få kontroll. Det blev för mycket av det, så jag slutade helt. Hade en månads uppehåll av allt sökande på nätet. Och waow, för mig var det en ögonöppnare och en hel del oro försvann faktiskt av att gå runt och Inte Veta Allt.

Jag har också i och med min ärlighet, kunna tacka nej till event eller kunnat gå tidigare ifrån dem. För att jag behövt det, för Mig.

För mig kom vändpunkten i det här, när jag började ändra om mitt liv så att det passade mig där jag är. När jag accepterade orättvisan och förstod att man måste förändra livet för att ta sig igenom den här livskrisen på bästa sätt.

Att låtsas glädjas och stötta andra, när jag inte egentligen kunde vara glad för någon - var nog det dummaste Jag kunde gör för mig själv.

Och det sista, att göra saker man inte gjort förut. Att resa, rå om varandra o renovera - har varit toppen sysslor för oss, vi har "passat på" massor under dom här åren och det har varit fantastiskt att kunna tänka "det här hade vi aldrig gjort med barn!" - att kunna se något positivt i allting även om det mest bara är jobbigt!

Hoppas mitt inlägg inte blev allt för rörigt och så.. Hehe!

Hej!

Ville också dela med mig lite av vår resa. Hittills har det gått 3,5 år. Det har resulterat i en IVF, 4 insättningar. 2 graviditeter som båda blev missfall i vecka 13 respektive vecka 20.

Hur man tar sig igenom det är såklart individuellt.

I mitt fall så använde jag mig av psykolog, detta efter det sista missfallet. Hon har varit toppen! Och jag hade ingen aning om hur det skulle vara att träffa henne, men hon har verkligen synliggjort den här känslomässiga bergochdalbanan för mig. Vi har gått igenom en massa faser tillsammans. (jag kallar ivf resan för olika faser)

Jag har givit mig själv andrum, genom att öppna mig för andra så har jag fått förståelse tillbaka, ibland har i alla fall vetskapen gjort skillnad, även om man inte kan förstå allt. Nånstans får man också ta det till sig, att andra inte kan förstå men i allafall veta om. Jag har då kunnat ta bort människor på Instagram och Facebook utan att det blivit problem. Således sluppit massor med jobbigt innehåll som jag inte behövt.

Kollegor har rykt, vänner har rykt och grupper har gåtts ur. (nu är en del tillbaka)

Jag hade också familjeliv och Youtube lite som en drog. Ville läsa allt, veta allt. Få kontroll. Det blev för mycket av det, så jag slutade helt. Hade en månads uppehåll av allt sökande på nätet. Och waow, för mig var det en ögonöppnare och en hel del oro försvann faktiskt av att gå runt och Inte Veta Allt.

Jag har också i och med min ärlighet, kunna tacka nej till event eller kunnat gå tidigare ifrån dem. För att jag behövt det, för Mig.

För mig kom vändpunkten i det här, när jag började ändra om mitt liv så att det passade mig där jag är. När jag accepterade orättvisan och förstod att man måste förändra livet för att ta sig igenom den här livskrisen på bästa sätt.

Att låtsas glädjas och stötta andra, när jag inte egentligen kunde vara glad för någon - var nog det dummaste Jag kunde gör för mig själv.

Och det sista, att göra saker man inte gjort förut. Att resa, rå om varandra o renovera - har varit toppen sysslor för oss, vi har "passat på" massor under dom här åren och det har varit fantastiskt att kunna tänka "det här hade vi aldrig gjort med barn!" - att kunna se något positivt i allting även om det mest bara är jobbigt!

Hoppas mitt inlägg inte blev allt för rörigt och så.. Hehe!

Oj vad hemskt att gå igenom 2 missfall sådär. Kände att mitt liv rasa när jag fick mitt mf besked. Vad skönt att fler känner som mig. Jag har tagit bort fb för allt fler lägger ut bilder på deras blivande bebisar eller nyfödda. Deras gravidbesked är som ett hugg i magen. Jag känner mig så matt så trött på allt. Blir mer och mer isolerad hemma. Pendlar mellan huset, jobbet och stallet. Fast skulle helst inte vilja åka till jobbet alls. Är jobbigt att se arbetskamraterna. Låtsas va glad fast jag egentligen bara vill sova och gråta .

Jag hoppas att ni en dag får behålla bebisen hela vägen ut och tack för att du dela med dig

Tack. Missfallen är det tuffaste jag behövt gå igenom. Bebisar hoppas jag med på, för oss båda. :)

Det är otroligt svårt att inte låta den här resan till ett barn -definiera ens liv. Stundtals har det känts som om det äter upp alla tankar, påverkar allt som är Jag. Jag blev "hon som är olyckligt barnlös" -Man blir helt slut av att alltid grubbla, tänka, vara ledsen. Jag förstår att du känner för att bara sova. Så har jag också känt.

Men man kan komma ur det, man börjar se saker för vad de är genom att bryta gamla tankemönster. Och man kan kliva ur det och bli "sig själv" igen. Men det kräver att man hittar sitt sätt att hantera det på och att man bestämmer sig för att det inte ska definiera ens liv längre - Då kommer vändpunkten. :)

Ta hand om dig!

Beklagar era missfall, jag har också gått igenom samma sak så jag vet vilket helvete det är

Får ändå lite hopp och stryka av era inlägg och kloka tankar här. Tack ????

Jag känner att jag helt tappat bort mig själv på den här resan. Jag har också låtit alla problem definiera mig och ta upp all min tid, vänner och relationer har rykt och det är otroligt svårt att hitta tillbaka igen tycker jag men lever på hoppet om att det kommer en ny tid efter det här svarta hålet!