Inga kommentarer när jag berättar om någon som har dött?

Men för vilja berättar du det för egentligen och hur kommer det upp på tal? Varför känner du att du vill berätta det ( av vilken anledning)?

Vilka

Beklagar sorgen! Kan bara gissa att människor blir osäkra och inte vet vad de ska säga. Kram

Mina tankar finns hos dig i din sorg. De allra flesta vet inte hur de ska reagera för vi pratar sällan om döden, tyvärr, och vet därför inte vad de ska säga.

Vissa människor blir helt enkelt för obekväma att prata om sådant. Dom vet inte vad som ska säga.

Jag och min sambo har förlorat 2 barn och det är sällan folk vet hur dom ska agera/bete sig/säga när det kommer på tal.

Vill börja med att beklaga din förlust.

Det är väl så att man beklagar sorgen främst till släkting/familjemedlemmar. Självklart sörjer kompisar också en avliden vän men det tillhör inte tradition/etiketten att beklaga sorg till "utomstående" även om denne kanske stått den avlidne mycket nära. Det är nog detta som gör att många inte vet hur de ska hantera/säga i en sådan situation.

Jag tror att många är osäkra. Rädda att säga fel saker, rädda att säga fel saker, rädda för att inga ord är tröstande, rädda för att personen ska börja storgråta och rädd för att inte kunna trösta när det kommer starka känslor.

Jag tror verkligen att 99,9% av alla som inte säger något inte gör det utav illvilja eller nonchalans, utan tvärtom av välvilja. Men det blir ju fel.

Personligen har jag relativt lätt att prata om jobbiga saker och ser det som en självklarhet att beklaga och prata. Men alla är olika. Man formas nog också mycket av hur det fungerade med känsloyttringar i ens egen familj när man växte upp.

Ja eller de som tror att det är en tävling.
Berättade för en person att min pappa gått bort. Då sa hen "min syster vara bara 25 år när hon dog, DET var hemskt". Systern hade dött för kanske 40 år sedan. Ja visst , det måste verkligen ha varit jättehemskt. Det är värre när unga dör ,. Men hur svårt kan det vara att bara säga något i stil med "det var tråkigt att höra"? Det är väl ingen tävling.

Samma för mig när min systerson gick bort hastigt och oväntat. Väldigt tyst från mina vänner och träffade två av dom av en slump ute på stan ca 2 veckor senare och dom sa inte ett ord om det. Undvek ämnet som katten runt het gröt.

Har förstått i efterhand att de inte visste hur de skulle agera där och då, men kände mig faktiskt väldigt besviken på dem i den stunden.

Vad skönt att få läsa detta äntligen och med personer i samma sits.

Vi hade så när min mamma gick bort. Alla sprang förbi oss och ingen frågade något.

Grannar som mina föräldrar bott på samma ställe som i ca 40 år sprang förbi.

Jag fick helt plötsligt frågan när vi mötte dem - Jaja men du vattnar väl våra blommor ändå?

De skulle på resa och hade mer tänk om sina blommor.

Jo tack jag mår sådär ville man svara.

Jag kände att jag alltid då blev jätteledsen och arg pga hur folk betedde sig.

Tänker att vi som varit med om detta och vet hur det känns måste lära folk.

Man behöver inte säga något, inget hjälper ju. Bara att visa att man finns om man vill prata räcker.

Vi (vilket även innefattar min pappa) har även blivit utesluten från många saker man annars gör med släkt och vänner av olika slag. Så väldigt tragiskt!

Vill någon mer än jag hjälpa till att informera?

Skriv här i så fall så får vi kontakt.

Ja alltså vissa har väll noll empati och har aldrig vart med om att förlora någon.
Men märkligt är det! Jag jobbar som frisör och när min pappa dog för snart 10 år sedan så faller det sig ganska naturligt att man berättar om det. (sökte inte tröst, men man får ofta en väldigt nära relation med stamkunder och man brukar kunna prata om allt) 

Alla var jättefina och beklagade, men jag reagerade på en kvinna som jag klippte.. 
Vi pratade och när jag nämnde att pappa gått bort så tystnade hon och börjar bläddra bland skvallertidningshögen framför, tar upp en tidning och blir genast djupt försjunken i den. 

Blev ganska paff av den reaktionen och har undrat vad det berodde på. 
Det stör mig inte för jag var inte ute efter något annat än att dela information om mitt liv, inte efter att få massa beklaganden, men det är nog mest det att det räcker ju med att säga "Jag beklagar" sen är ju samtalet över. 

Och som svar på någon som frågar varför ts känner att hon har behovet att berätta om att hennes bästa vän gått bort.. Jo det är en ganska naturlig del av sorgeprocessen. Det är viktigt att prata om det. Ju fler gånger man säger det högt, desto lättare blir det. Att sitta och stänga det inom sig är inte sunt. 
Ofta kan man få igång bra samtal och den man berättar för kanske har vart med om något liknande. 

Hon hade kanske själv precis mist en närstående och ville därför inte dra upp känslorna.

Ja sådant beteende är så äckligt. Jag berättade för någon att mammas syster nyligen gått bort i självmord och att vi runtom var så chockade och ledsna. Hon svarade något i stil med -ja jag hade ju en bekant som dog i bilolycka och lämnade kvar sin familj, DÄR kan man snacka om tragiskt!-

Jag blev helt sådär öhhh jaa det är ju ingen tävling? Vår sorg blir väl inte mindre av att hennes väninna så tragiskt också gått bort.

Ibland (i mina goda stunder) tänker jag att vissa människor säger sådär för att försöka visa att dom förstår sorgen man bär på, att de har varit med om något liknande. Men oftast känns det mest som att det bara ska tävlas om vem som haft det värst. Och det blir jag så uppretad av det att jag tystnar om mina egna problem och håller det för mig själv istället för att bli förminskad i min sorg.

Och det är ju inte bara vid dödsfall det händer heller, tycker beteendet går igen i det mesta som är jobbigt. om man är sjuk/arbetslös/mobbad/taskig chef/har sjuka barn/stressigt hemma osv osv, alltid ska någon börja berätta om hur jobbigt de minsann haft det. Allt ska vara en tävling i vem som har det tuffast.

Jag tycker mig vara en sympatisk och förstående person, men just detta beteende finner jag extremt otrevlig och opassande.

Min väns mamma dog för många år sen nu men jag minns att hon berättade för mig att hon avskydde när folk sa "beklagar sorgen". Hon fick höra det så ofta och att folk sa det på automatik utan att dom menade det. Hon gillade mer när folk bara lyssnade eller försökte berätta något dom mindes eller så om hennes mamma.

Det fastnade med mig och jag säger aldrig beklagar sorgen till någon som har haft någon som gått bort. Men jag nonchalerar inte samtalet heller.

För att folk faktiskt inte bryr sig. Det finns oerhört få empatiska människor tyvärr. De flesta är egotrippade idioter. Vi har haft 4 missfall. Det första fick vi höra efter ett par månader att "nu är det väl dags lämna det där bakom sig?". Nr 2 och 3 sa vi inget. Nr 4 var v.14 och jag hamnade på sjukhus- inte en kommentar. Trots att de visste att vi kämpat i massor med år. Kan ge många fler exempel på när folk inte brytt sig. Nu skulle det aldrig falla mig in att beklaga mig över nånting till en enda mänska. Ingen bryr sig.

Tror det beror på att man inte vet vad som är rätt sak att säga. Läs själv svaren här om hur fel det kan bli när man säger fel sak. ilska, besvikelse, det räckte inte osv.

Jag minns att när jag var 19 så dog min jämnåriga kollegas storasyster, något jag fick höra på omvägar. Jag kände bara "vem är jag att säga något?" bara en kollega som hon småsnackar med någon gång i månaden när vi träffas på samma pass. Det kändes respektlöst att försöka prata om något så privat och intimt när vi aldrig pratat om något privat i huvudtaget. Samtidigt kändes det fel att inte säga något alls. Sen kom skamkänslorna för att jag våndades över ett sånt litet problem när hon sörjer sin döda syster.

Såhär nu i efterhand vet jag inte vad som hade varit bäst att göra. Ett blekt "beklagar sorgen" känns nästan förolämpande om man inte har något mer att säga.