Hon ville separera och skiljas
Okej, vet inte hur jag ska börja så jag börjar någonstans och ursäktar ifall jag är för detaljerad eller skriver en bok.
Jag och frun har varit i en relation i 10 år utan avbrott eller dylikt. Vi har ett barn på snart 4 år. Vi har inte haft några stora bråk emellan oss då vi alltid kunnat kommunicera med varandra och valt vilka strider som är värda att ta och vilka inte, så jag ser oss gärna som väldigt mogna och smarta nog att kunna se förbi onödig drama. För en månad sen släpper hon bomben och säger att vi behöver prata.
I den här konversationen berättar hon lite lätt att hon under ett års tid ungefär, har tänkt på om hon vill fortsätta, vad hennes mening i det hela är, om hon åstadkommit något i livet själv osv. Hon hade kommit fram till ett halvdant svar för sig själv att hon vill "Hitta sig själv". Hela konversationen var färsk och hon hade inte bestämt sig redan då för separation utan hon sa att hon hade samlat mod nog nu efter ett samtal från en opartisk vän, att nu prata om det med mig och berätta att detta funnits i tankarna. Det jag fick reda på under denna konversation var ytterst lite. Vi gick igenom vad hon kände och vad jag tyckte om det hela osv och försökte komma fram till någon lösning.
Lösningen var att hon skulle få lite space och tänka och ta itu med allt hon känner. Det går inte länge, kanske vecka eller 2 max, innan det dyker upp information från annat håll att hon då ska ha känslor för en kollega som tydligen valt att skilja sig under samma månad, pga min fru. Dom hade tjaffsat med varann om andra ämnen men senaste halvåret hade min fru varit det största ämnet dom tjaffsat om, och när min fru hade ringt ett samtal till denna kollega och berättat att hon känner att det är något men osäker på vad, då hade denna kollega valt att gå vidare och ta tag i skilsmässan och sagt till sin fru att min fru är anledningen.
Jag var ovetandes om att detta hade pågått smått i smyg bakom min rygg innan, att hon gått och fått lite känslor för hennes kollega och att det eskalerat så pass att hon blir huvudanledningen till att han kort efter också väljer att skiljas med sin partner. Enligt min fru så var det absolut ingenting allvarligt mer än att hon kände att det fanns nåt, att hon trivdes med han, att han fick henne att skratta och att han var i samma sociala nivå som henne. Att allt eskalerade först efter att vi hade tagit tag i att fylla i alla papper om skilsmässan.
Allt började då, alla lögner, mobilen blev fastklistrad i handen och följde med i princip överallt. Information dök upp att dom på hennes jobb i princip förstått vad som sker men inte sagt något, att dom är intima med varandra men försöker dölja det samtidigt. Bilder har skickats emellan dem från hennes sida osv.
Och varje gång jag konfronterat henne eller snarare frågat henne så har hon blivit aggressiv och sagt att jag frågar för mycket, samtidigt som hon säger att hon förstår och att jag har all rätt att försöka få svar.
Vi har haft ett antal samtal efter detta och jag har sagt åt henne att jag mår skit, jag orkar inte med det längre, att vara den som försöker pussla ihop allt och den enda som tar itu med alla känslor medan hon verkar leva i sin lilla fling bubbla och säger att "hon inte har tid för att ta itu med alla känslor just nu för hon måste kunna funktionera på jobbet utan att vara frånvarande". Har i senare hand märkt att det är mer en ursäkt för att hon är rädd för att ta itu med saker som är tunga känslomässigt. Gav henne ett ultimatum och sa att tills dess har du fått nog med tid att känna av vart du står med dina känslor för allt och inklusive den här kollegan.
Under den här perioden sedan början av månaden har hon varit väldigt frånvarande hemma. Inte som i att hon smygit iväg till den här kollegan utan mer gömt sig bakom jobb, fyllt ut resterande tid med träning och när hon väl är hemma så är det inte länge till att hon ska lägga sig för att göra om samma rutin dagen efter. Det jag försöker påpeka här är att vårat barn har märkt av det jätte mycket att hon är borta och har börjat säga vissa kommentarer om det lite då och då som får mig nästan till tårar. Hon umgås knappt med barnet, och när hon väl är hemma så sitter mobilen fast i handen konstant. Hon gör vissa uppoffringar emellanåt då jag påpekat att hon kanske ska släppa ifrån sig den lite.
Nu har vi situationen där vi kommit fram till att vi sover tillsammans än, med sonen emellan oss, för att inte flytta på barnet så mycket till en början. Men det går inte en natt utan att jag vaknar upp av känslan av obehag och tårar och svek och sorg och ja...listan är lång. Hon är helt stenkall och visar knappt känslor, men hon säger gärna att det är svårt och att hon ska försöka ta tag i känslorna snart, dock fyller hon hela sin tid med saker med flit så det aldrig blir av.
Ska sluta skriva nu för jag såg att det har blivit på tok för mycket, och då har jag utelämnat en hel del för att försöka vara kort. Men min fråga är, vad ska jag ta mig till. Hon har liksom hittat en att falla tillbaka på även om det bara är en flört, hon har sin bubbla att gömma sig i när det blir jobbigt och utifall jag skulle få nog och säga att det är helt över och vi ska flytta isär redan nu. Där står jag sen, tvingad att bara ta itu med allt som sker runtom (och det är inte lite) medan hon vägrar ta itu med känslor och det har tydligt skadat henne och hennes personlighet.
