Noll ensamtid med min pojkvän

Uppenbarligen kan inte killen sätta gränser för sonen. Då blir det som det blir. "Du sover i din egen säng och XX sover med mig". Det har gått så lång tid nu att ni är ett par. Det får en nioåring acceptera. 

Men för min del hade jag inte stått ut så länge som du. Du har haft en ängels tålamod. Men vill du ha det så här hur länge som helst? Det verkar som om sonen har tankar bakom det han gör - att han faktiskt saboterar med vilje. Ta ett snack med din kille - eller gör slut och hitta en man istället för en mes som inte vågar stå upp mot en nioåring.

Åh tack snälla för ditt svar. Jag är så rädd att framstå som för krävande. Förmodligen bereror sonens beteende till viss del på att han är ensambarn och att det länge varit bara han och pappa och nu kommer jag emellan. Men så här kan jag inte ha det. Frågan är om min pojkvän inte gjort något åt det om han varit missnöjd? Tar jag upp det känner jag mig så needy.

Needy? För att du vill rå om din pojkvän själv en natt eller en kväll? Sätt dig ner lugnt och städat - utan sonen (skicka hem honom till nån av hans kompisar - nån kompis har han väl?). Berätta hur du känner! Att ni faktiskt är ett par och att relationen behöver vårdas. Det handlar inte om att du ska ta pappan ifrån barnet - eller tvärtom - utan att det handlar om att ni är ett PAR. Inte två åldringar i 80-årsåldern som på ålderns höst skaffat separata sovrum för nattrons skull. För nån nattro vill du väl inte ha? 

Får du ingen förståelse från din kille så gör slut. Du verkar vara för ung för att vara i en sådan relation. Barn skall gå först - men de skall inte få kräva 100% uppmärksamhet alltid. De får lära sig att vänta på sin tur, att stå tillbaka ibland. Den lillkillen kommer bli odräglig.

Du får be pojkvännen vänja pojken att sova i sitt rum och lägga sig i tid.

Barn behöver gränser samtidigt som de behöver samhörighet och få vara med.

Ni är vuxna och han är ett barn.

Tack för input. Jag har så velat fram och tillbaka hur mycket krav man kan ställa på sonen. Jag är så rädd att han ska känna att jag stjäl hans pappa. Samtidigt tänker jag att min pojkvän onekligen inte är missnöjd med situationen. Annars borde han väl gjort något åt det?

Han är tyvärr väldigt mesig mot sonen och jag tycket att han låter sonen bete sig illa i allmänhet. Men kanske har vi bara olika syn på barnuppfostran.

Det kan inte vara mitt jobb att gå in och ställa krav på sonen, särskilt när vi inte bor ihop. Min pojkvän tycker kanske helt enkelt att det är bra som det är och jag kan ju inte tvinga honom till att tillbringa mer tid tillsammans med mig eller umgås på ett annat sätt. Blir det inte ett ultimatum? Fast det kanske inte är orimligt?

Märkligt att han själv inte vill ha mer närhet till dig. Tycker jag i alla fall. Jag hade inte stått ut. Jag lever hellre singel och är ensam än känner mig ensam i en tvåsamhet. Inget för mig.