Han ville men kunde inte välja mig. Hjälp mig komma vidare

Jag ska försöka skriva så kort jag kan av allt som hänt. Är medveten om de flesta felen i det jag nu ska skriva, tro mig det här har inte funnits på min moraliska kompass. Men jag behöver ventilera lite. Få ner orden och händelserna på pränt för att komma vidare.

Bakgrund:
För två år sen var jag 25+ år och började jag på ett mindre företag där det jobbade några grabbar (lite äldre med familjer och som alltid jobbat ihop mer eller mindre). I dagsläget är vi fler på kontoret. Jag kom in i gänget extremt bra och det har nästan alltid varit lite familjär stämning. Dock kom jag extra bra överens med en av killarna. Han är 35+ och vi har alltid klickat extremt bra och sökt oss till varandra (som magneter kan man säga). Vi kunde avsluta varandras meningar, förstå vad den andra skulle säga med efter en blick på den andra, slänga käft/retas på ett sätt som jag tycker är otroligt roligt. Med andra ord otroligt bra kemi oss mellan. Märkte också att vi har många liknande värderingar och synsätt på saker och ting. Jag var inte attraherad av honom utseendemässigt i början, men efter ett tag blev jag attraherad. Jag insåg efter ett tag (minns inte när det började men det är nog 1-1,5 år sen) att jag tänkte att "han är för perfekt" och "tänk om? ". Men DÄR stannade jag, för som ni kanske förstår var han gift och hade flera barn. Och verkade ha en perfekt familj och perfekt liv. Så därför var det alltid en fantasivärld och inget jag tänkte fundera vidare på. Men det fanns alltid där i bakgrunden på något vis. Jag har haft många drömmar om honom under den här tiden. Några av lite sexuell karaktär (passionerade kyssar), men mest "gosiga och kärleksfulla" drömmar. Exempelvis där vi ligger i en säng och skedar hela natten. Eller där vi ligger och tittar på varandra med en plågad längtan: jag vill! Jag med! Men...vi får inte...

Sen hände allt. För snart exakt 6 veckor sen var vi sist på kontoret och när jag satte mig inne på hans kontor för att prata lite var det en extrem spänning i luften och mellan oss som jag inte haft känt av på det sättet innan. Jag blev nervös och fumlig, märkte att han var likadan. Detta gjorde mig pirrig och väldigt förvirrad på flera plan. Dagen efter var vi sist igen och skrev lite på kontorschatten. Det i vanlig ordning lite retsamma kommentarer men så ändrade det karaktär en smula och så bom nämnde han elefanten i rummet. Han skrev något om att det fanns något mellan oss som var jobbigt. Det är för mycket att gå in på. Men efter lite skrivande i chatten (vi var så nervösa att vi inte vågade prata ansikte mot ansikte) och sen prat i samma rum, fick jag veta att han har känt en dragning till mig ungefär lika länge som jag har känt det till honom. Det var alltså besvarat. Shit vad glad, omtumlad, rädd och förvirrad jag blev. Han sa att han försökt trycka undan allt flera gånger och aktivt tagit avstånd mot mig för att stänga av det men inte lyckats. Att han inte känt såhär någonsin. Samtidigt sa han att han känner ungefär samma för sin fru (vi kommer till det) och att det inte är meningen att han eller jag ska bryta upp med våra (jag hade sambo som jag brutit med) men att han inte ville eller kunde ha det här inom sig längre. Vi kysstes när vi sa hejdå, det var en kram som blev mer. Det var inte tanken. Men shit vad rätt det kändes... jag ville inte gå, han ville inte gå. Vi skrev till varandra som tonåringar på kvällen. Att det kändes som en film, att man var så lycklig, att det var to good to be true. Min kompis som jag berättade allt för när jag träffade henne den kvällen sa att hon aldrig sett mig så glad så länge hon känt mig.

Dagen efter (helg) träffades vi på jobbet för att prata om allt. Vilket vi gjorde - och kysstes... Vi pratade, grät, kysstes och allt om igen i ungefär 4 timmar. Förstod att han verkade känna mer för mig än jag först trott - såg det i hans ögon. Insåg att det inte kunde bli vi för han ville/kunde inte lämna sina barn som är mellan 5-10år. Hans ena dotter ringde honom och frågade när han kom hem. Vet inte vem det gjorde mest ont i hjärtat för - honom eller mig. Efter det var det lite halvt som vanligt en vecka ungefär. Inga extra gulliga meddelanden och fick en känsla av att vi båda försökte stänga av. Det var jobbigt. Allt är fortfarande jobbigt. 

Sen började vi skriva mer igen. Vi var ofta ute och gick på luncherna (har vi ofta gjort innan också), ibland följer det med kollegor och ibland var det vara vi och då pratade vi massor. Vi träffades även några kvällar och tog en promenad när han väntade på att hämta barnen på diverse aktiviteter. Vi har kyssts flera gånger, men inte haft sex även om båda på ett plan har velat. Båda är eniga om att det här aldrig har funnits på vår karta rent moraliskt men att det känns rätt på något sätt. Givetvis har jag tagit upp med honom om det är lite spänning/bekräftelse som lockar i ett längre förhållande. Enligt honom har det aldrig funnits ett intresse för sånt och någon annan innan mig och jag väljer att tro honom då jag inte har uppfattat honom som sådan under de här åren.

Jag har förstått att han är såpass trygghetssökande/värn om kärnfamiljen att han aldrig skulle bryta upp och lämna. Men jag har ju haft ett hopp ändå. Jag har inte känt såhär för någon på många många år (trots flera pojkvänner mellan) vilket har gjort att jag inte har velat släppa hoppet. Jag vet att han känner starkt för mig. Han har sagt/skrivit rakt ut att han är kär och att han älskar saker med mig, ser i hans ögon att han menar det. Ser också smärtan i honom att han vill men inte kan. Jag ser annorlunda på det, men kan ändå förstår honom. Hans föräldrar hade en hemsk skilsmässa som påverkade honom och hans bror mycket. Han vill inte skada barnen eller tvingas vara utan dem på halvtid. Hade barnen inte funnits hade han inte tvekat på att vara med mig sa han. Han säger att han är feg, självisk, ett svin att han aldrig har funderat så mycket i liv, varit så glad och ledsen.

Det har varit mycket upp och ner de här veckorna och jag vet att jag älskar honom. Alla känslor har fått blomma ut och jag saknar honom så jäkla mycket nu när vi har stängt ner all kontakt igen (för 3.e gången nu kanske). Det var på mitt initiativ sist, att om han inte kan välja mig så kan det inte fortsätta mer. Att jag inte kan med det för mig, han, hans fru och hans barn. Han var skitledsen, sa i efterhand att han inte minns när han varit så ledsen sist. Att han hade hoppats att kniven som drog om i hjärtat när hans dotter ringde för de där veckorna sen skulle minska, att han kunde välja att vara med mig, men att han inte kan. Jag ska tillägga att han har försökt bryta också, att han har sagt att eftersom han inte har kunnat ta ett val så kan han inte låsa mig. Att han inte vet om ens när han skulle kunna vara redo för att göra så ?mot sina barn?. Det gör så fysiskt ont i hjärtat att skriva det här. Så det handlar inte om att den gifta mannen vill ha en sexuell otrohetsaffär och låsa mig på obestämt framtid...

Jag är inte förälder och enligt många har jag säkert därför inte rätt att uttala mig. Men jag önskar att man kan ha en verklighet där föräldrar som inte längre bör leva ihop kan gå isär utan att man tänker att man skadar barnen för livet. Att om man vill leva med någon annan (inte bara medelåldeskris i kombo med hitta någon man enbart är attraherad/sexuellt upphetsad av). Ni förstår? 

Jag vill visa mina barn hur kärlek ser ut. Att de ska få uppleva en kärleksfull relation hemifrån så de lär sig det. Jag hoppas och tror på att om föräldrarna i en skilsmässa är föräldrar och sätter barnen först - att det inte skadar dem för livet. Att det kommer bli jobbigt, förvirrande ett tag men att det kommer att fungera. 

Mina vänner tycker att han är en feg, självisk idiot. Jag var ärlig mot mitt ex, berättade att jag fått känslor för någon annan och att det blev ett tecken på att vi inte kan jobba vidare med förhållandet. Att det inte är rätt. Vi har bra kontakt idag.

Jag vet inte vad jag mer ska skriva. Just nu är locket på, allt är borta känns det som, vi står på ruta 1. Men det är omöjligt för mig att i princip behöva radera de sista 6 veckorna från mitt minne? Jag vet att jag måste acceptera, glömma och gå vidare men det är så jävla svårt. Vill inte behöva ta till ilska för att kunna göra det (den lätta vägen är att bli arg på honom och på så sätt trycka undan kärleken).

Hjälp mig igenom den här livskrisen jag ändå har på något sätt, snälla..?