Barn vill inte till pappa

Hur gammalt är barnet?

9 år gammal. som det är nu så varken träffas dem eller att barnet vill bo här. 

Satsa på relationsbyggande istället för "uppfostran". Relationsbyggandet är själva grunden. Barnet ska trivas och må bra med föräldern. Vad jag tror på.

Det kanske funkar att lätta lite på kraven även hos er ett tag? Om barnet har läs- och skrivsvårigheter så kan det ju vara en anledning till frånvaron - barnet har uppenbarligen inte lätt för sig i skolan. Då blir det ju inte lättare om man är sträng, eftersom man inte kan bota sådana svårigheter med stränghet. 

Jag tänker att juridiskt sett har barnet rätt till båda sina föräldrar och behöver ett umgänge med båda för att må bra. Jag tycker ni ska säga att det är okej att komma mer sällan, men att ni hemskt gärna vill att han ska komma ändå så ofta som det går. 

Känns lite lustigt att du som bonusförälder efterfrågar juridiska åtgärder. Är både du och pappan väldigt strikta och auktoritära som personer? Vad vill du veta? Om polisen kan hämta barnet med tvång?

Något har gått snett i relationen mellan pappan och barnet. Barnet verkar även ha andra problem som skolk mm. Jag tycker att pappan ska satsa på att i första hand försöka reparera och läka relationen dom emellan. Lyssna på barnet. Prata med barnet, inte åt barnet. Ha egentid med barnet.

Kanske behöver de alla tre, föräldrarna samt barnet, gå på något slags samtal där de kan prata med varandra i en trygg miljö.

Föräldrarna behöver även kommunicera kring barnets frånvaro från skolan etc. Vad kan de göra där?

Jag rekommenderar å det starkaste att pappan söker kontakt med barnet, visar att han finns där. Att han vill lyssna.

Att slå näven i bordet och börja direkt dra i diverse juridiska åtgärder kan snarare skrämma bort barnet och göra klyftan dom emellan än större.

Tycker jag med.

det juridiska är inte mot barnet.
ja absolut så är det relationsskapande som är bra, det håller jag med om

Ok så du/ni vill anmäla mamman för att hon inte tvingar iväg barnet till er?

Tanken var inte att bli ifrågasatt utan vad andra har gjort i samma situation och om ni juridiskt fått någon hjälp?
Jag håller mycket väl med om allt annat som ni skriver om att inte vara auktoritär, relationsskapande mm.

Juridiska är alltid mellan föräldrar och i det här specifika misstänker vi starkt umgängessabotage av olika anledningar från den andra föräldern.
Jag har själv varit i liknande situation med mitt mycket äldre barn (att hen velat bo med mig bara). Men eftersom min övertygelse är att det i de flesta fall är bra för bara att ha en god kontakt med båda föräldrar så jobbade jag aktivt för att hen skulle vara hos oss båda. Det är nämligen en del av ansvaret som förälder att se till barnens behov (som inte är samma sak som dem vill/känner/tycker alltid).  

 

Är man nio år gammal är man på tok för ung för att fatta sådana beslut. Domstolarna brukar väl ge 12-13 år som riktlinje för när man verkligen ska BÖRJA överväga barnens egna åsikter? Innan dess förstår de inte konsekvenserna av sina beslut - alls.

Antar att ni inte har ett umgängesavtal? Skaffa ett sådant. Det är bara att säga till mamman att antingen tar hon sitt ANSVAR och ser till så umgänget blir av, eller så tas saken till tingsrätten - vilket dessutom är kostsamt för båda parter. Då hamnar umgängesschemat på papper (varannan vecka eller vad det nu kan bli, beror på omständigheterna), och då kan mamman sedan få böter för varje tillfälle barnet uteblir (inte automatiskt, men man ber om 'handräckning' (eller vad de heter, minns inte nu)vid första tillfället, och då brukar domstolen skärpa reglerna ytterligare).

Kan låta "hårt" men det ÄR faktiskt också  hennes ansvar att se till så umgänget fungerar! 

Detsamma gäller dessutom med skolgång - det är ingenting en nio-åring kan få välja! Min syster är barnspykolog och ser en ökande trend av "hemmasittare", vilket är ett direkt resultat över att föräldrar daltar med barnen. Man behöver inte vara "sträng" för att göra klart för ett barn vad som gäller. Kärleksful men konsekvent fungerar också! Prata, prata, prata. berätta vad man kan bestämma själv och vad som man tyvärr inte kan avgöra själv - för att man är för ung för att förstå konsekvenser som kommer sneare i livet (plus att vi måste alla följa lagar...).