Ska man nöja sig med den killen man dejtar även fast man inte är kär?

Hade du tyckt om att vara med en kille som inte var kär i dig?

Anonym (Kvinna) nu skrev jag mer inlägget ur min egen synvinkel och inte killens. Klart jag är omtänksam och även tänker på detta, men nu ville jag ha mer tips från min sida sedd.

Vad är det som gör att du känner att du "måste" vara i en relation?

Blir det egentligen någon skillnad ?

Klart man inte kan vara ihop med någon om man vet att det inte har några framtidsutsikter  - om nu inte du och killen tycker det är ok att vara KK:s förstås. Då kan det ju vara ok ett tag 

Om du på riktigt vill träffa någon att verkligen satsa på så kan du givetvis inte hänga med "the nest best thing" - dels för att det inte är juste för någon av er men också för att om du är ihop med denne, kanske du missar den du borde träffat. 

Som jag ser det har du inte träffat mannen i ditt liv ännu.

Du kan inte skaffa barn och tro du ska bli lycklig hela livet om du inte ens är kär från början.

Om jag var du hade jag nog fokuserat på annat än pirret. Vill du ha romanser så kan du ju dejta runt, men vill du ha något stabilt kan du låta saker växa fram med någon du beundrar. Det kan ta tid att få känslor, men då kan man välja någon man faktiskt tycker om som person. Jag tycker inte man måste vara kär från början.

Nej, det kan man inte. Känner igen mig en del i din text, förutom att jag inte ens blir attraherad. Har varit kär 1 gång och antalet gånger jag varit attraherad av något under mitt liv går att räkna på 1 hand typ. Jag har testat att vara tillsammans med en man jag inte hade några känsöor för och det funkar inte i längden nej.

Det du behöver göra är att inse att du inte behöver ett förhållande. Det är helt ok att vara singel tills dess att du träffar någon du faktiskt vill vara med på riktigt - även om det dröjer tills du är 95 år gammal.

Det har jag funderat på många gånger. Känner mig redo för en långvarig relation och kan sakna det. Omedvetet stressad över åldern kanske? 

Hade inte tänkt skaffa någon bara för att skaffa barn. Barn vill jag gärna ha men om något år om man kan få önska. Jag har varken tiden eller energin just nu för barn.

Var lite det jag funderat på själv att jag kanske fokuserar på fel och behöver det låta ta tid för att se om känslor kan växa fram när jag dejtar någon. Vill verkligen kunna känna den där nykära känslan när jag väl går in i en relation.

Hur länge höll er relation? Får man fråga hur gammal du är och om du träffat någon som du är kär i efter det? Jag får nog ställa in mig på det, att jag trivs bra själv och inte behöver stressa fram nått. Jag tror innerst inne att det kanske är själv jag vill vara just nu samtidigt som kärleken är välkommen, har ganska fullt program på vardagarna ändå som knappt hinns med. Kanske det är stressen att jag bor i ett litet samhälle där alla känner alla och man inte har så lätt att träffa nya personer här. Inte stressad över barn men omedvetet kanske man är det ändå? Vet inte, barn vill jag ha om något år men man vet ju aldrig när det är för sent. Men det är nog inte det som jag oroar mig för att jag vill ha en relation därför.

Fast du har ju redan svaret själv. Du vill inte svara på hur du skulle känna det om han inte var kär i dig, för du vet ju att du inte  skulle gilla det. Och då är svaret detsamma om det är  tvärtom.

Tror du på allvar att det är en bra grund, att någon är så desperat att hon väljer en kille hon inte är kär i, bara för att få ett förhållande?

När man tänker och känner som du gör är det ingen bra idé att bygga vidare på ett sådant förhållande. Du är inte kär, du känner dig kvävd redan på dejtingstadiet och du känner inget pirr. Det är att lura både dig själv och i synnerhet din kille att bygga vidare på förhållandet under de omständigheterna.

Men det behöver inte göras av desperation. T.ex. - när jag träffade min nuvarande man var jag inte alls kär i honom. Det tog månader. Men jag gillade honom, jag gillade den han var och hur jag mådde. Det var så.jävla.skönt att inte vara kär, att inte vara orimligt känslig eller ha förväntningar eller känna att jag behövde vara nära honom heeela tiden (som jag känt med ex). Jag kände inte ens att jag behövde ett förhållande, jag mådde bara bra av att umgås med människan. Känslorna kom efterhand och de växer fortfarande, efter över 6 år. Har aldrig behövt gråta över denna man heller, eller ha ångest eller annat skit.

Sen är vi alla olika i vad vi vill ha och hur vi vill känna. Men jag tror att det ibland kan vara värt att hålla fast vid en bra människa och ge det en chans.

Jag är nu 37 år och varit singel i 3 år. Inga barn och vill inte ha det heller. Haft 4 längre förhållanden 3 st var på ca 2 år och senaste på 5 år.

Levt i samboförhållande när jag var i min senaste relation så känns som jag gjort det där. Trivs bra som singel och känner att ska jag träffa någon igen så ska det vara någon speciell person.

Om vi säger så här skulle jag vilja leva i en relation enbart för att slippa vara ensam så skulle jag lätt kunna hitta någon men skulle inte vara schysst mot den killen.

Testat 2 gånger att dejta killar i ca 4 månader där jag inte känt någon pirr/attraktion men vi kanske haft andra saker genensamt som intressen och kommit bra överens, bra kommunikation osv men tyvärr de där förälskekänslorna har inte kommit så jag valde att avbryta bägge gångerna och tänket inte testa en tredje gång.

Nej jag skulle aldrig kunna göra det. Träffade en kille för en massa år sen som hade varit perfekt. Snäll, omtänksam och hade behandlat mig och mina barn väl men jag var inte kär. Han var kär i mig. Jag hade inte kunnat levt med honom. Det hade känts som en lögn för oss båda.

Tror det blir jobbigt tillslut att låtsas vara kär i någon. Bättre att vänta tills känslan är där av dig själv även om man får vara ensam ett tag.

Håller med