Jag är arg,ledsen och helt överlycklig!

Du är inte ensam, under de år jag kämpade för att bli gravid tyckte jag periodvis att det var oerhört tungt att mötas av gravidbesked efter gravidbesked. Tog nästan tio år innan jag hade lyckats få mina två efterlängtade barn så det hann bli en del... Det betyder inte att man inte önskar dem allt gott, bara att man blir påmind om sin egen sorg och i mitt fall känslan av nån slags utanförskap när nästan alla i min närhet hade småbarn och delade erfarenheter medan jag kände att jag stod och stampade utan att veta om det nånsin skulle bli min tur.

Jag skulle vilja säga att det blir bättre, men om jag ska vara ärlig blev det först bättre när jag hade fått egna barn. Det som iaf hjälpte lite var att vara ärlig med att jag hade svårt för att bli gravid så att man slapp upprätthålla någon fasad inför de närmaste.

Precis, ALLA mina vänner har barn vilket har gjort att vi glidit isär. När man väl träffas så pratar alla om deras barn och hur graviditeten var. När jag har umgåtts med lillasyster så har det alltid varit så skönt för det har ju aldrig varit nå snack om barn. Vilket jag har tyckt varit så skönt och jag har kunnat slappna av. Jag är bara så ledsen och samtidigt arg över att dom inte ens har försökt och lyckas iaf...Medans vi får kämpa och ingenting händer....

Såklart du har de här känslorna. Överlycklig för fin systers skull och att du blir moster. Arg och ledsen för din situation.

Bästa är att vara ärlig mot din syster om hur du känner det. Gråt av dig och låt allt komma ut. Låt dig vara glad de stunder du kan vara glad och låt dig vara ledsen de stunder du är ledsen. Försöker du hålla uppe en fasad så kommer du att duka under. Fortsätt försöka bli gravid. Det finns också hjälp att få om det visar sig att du inte kan bli gravid på naturlig väg. Tappa inte hoppet.

Jag har varit i liknande situation. Tycker du verkar sund som både kan glädjas åt systern men tillåta dig själv att vara ledsen för din egen skull. Du har rätt till dina känslor.

Press från vem då??

Jag känner med dig. Vi har försökt i flera år ska göra våran andra behandling i ivf. Jag har blev gravid i somras men under ett vul i v12 så fick jag reda på att den inte levde. Mina två bästa vänner berättade i höstas att dom va gravida och jag kunde inte känna någon lycka ihop med dom. Jag vill så.gärna finnas för dom och va med under deras resa va glada med dom. Men hela min kropp bromsar mig jag ligger bara och gråter när jag tänker på dom vad dom går.igenom nu och kommer få som jag inte har eller kommer få på ett bra tag. Orättvisan kommer krypandes att det ska gå så.lätt för andra medans en Annan får.kämpa.både psykiskt och fysiskt.

Jag är bara så rädd att hon kommer att känna sig dum inför mig. Alltså hon vill mig väl och hon kanske inte delar med sig allt om jag berättar hur det ligger till tänker jag. Men jag ska göra ett försök å prata med henne. 

Jag börjar närma mig 30 sträcket och då verkar det nästan vara ett krav att man ska ha barn. Nä, kanske inte riktigt så. Men det är så många som frågar hela tiden;  När ska ni ha då? Är det inte dags snart? 

För det mesta så svarar jag nu för tiden bara; Jag vet inte om jag VILL ha barn, bara för att få tyst på dom...

Exakt, Nu kommer hon att få uppleva det jag har kämpat så hårt för att få. Och just att hon har spiral för att hon INTE ville bli med barn just nu. Självklart är hon glad, men man har ju preventivmedel av en anledning...

Förstår dig till 100%!! Jag har varit med om det flera gånger, nu senast för ett par veckor sedan! Känslorna går över till glädje senare speciellt när bebis är född! Men sålänge måste man försöka lägga undan avundsjukan och samtidigt brottas med sitt dåliga samvete för att man inte bara känner lycka för sina syskons glädje. Det Är svårt! Nu sist när jag fick höra att min bror ska bli pappa började jag störtgråta, vi hade precis fått tid för utredning och allt känns så orättvist, än så länge känner jag bara att jag vill undvika hela min familj och det känns så skönt att julen är över så jag kan hålla mig borta ungefär. Känns hemskt att man känner så.. märker att alla försöker undvika ämnet fast att jag har sagt att det är ok så märks det att alla känner obehag när jag är i närheten.

Känner igen det där med att ha blandade känslor. För mig har det inneburit en lättnad att berätta för nära och kära om vår barnlängtan. Jag vet, det ÄR orättvist. Men när det nu är som det är så är det skönt med stöttning från dom som står en nära. Så vill egentligen bara uppmuntra dig att prata med din syster! Det är värt det!

Framgår inte vad länge är, men om ni inte redan gjort det så vill jag också råda er att göra en fertilitetsutredning. Och så vill jag tipsa om Jag vill ha barn-podden, mycket bra där, både om sorgen och det praktiska. Lycka till, både med samtalet m syster och med graviditet! Och grattis till syskonbarnet! Jag har tre och de är verkligen mina ögonstenar <3!