Varför kände jag inget?

Det gör inte ont för alla att föda barn. Vissa upplever det som du beskriver och andra som att det svider, bränner och känns som att det typ skaver lite.

Olika typer av smärtlindring kan också ta bort själva födslosmärtan, tex EDA och lustgas.

Det är helt enkelt normalt att alla inte vrålar av smärta.

Ah, jo, jag har förstått att det är väldigt olika, men undrar VARFÖR det är så?

Jag använde ju ingen bedövning öht då det knappast behövdes..

 

Helt enkelt för att vi har olika smärttrösklar.

Och ibland är det just endorfiner som gör att man inte känner smärta på samma sätt.

Jämför med de som tex råkar ut för en olycka, man känner inte att benet är brutet, att man blöder i huvudet eller så, för att kroppen är i chock och full av endorfiner.

ÅH! jag är livrädd för smärta vid förlossningen, hoppas det blir för mig, som för dig. 
Har haft mycket foglossningar och samandragningar, är i v 29.... hoppas jag får din typ av förlossning! 
Några tips???? 

Alltså, jag har aldrig varit rädd för att föda barn, snarare sett fram emot att få känna på vad alla pratar om. Och jag tror att sinnet skapar smärta, för jag känner ju all annan smärta, tex om jag ramlar och slår mig.

Jag stressade aldrig över förlossningen utan ryckte lite på axlarna åt det, det får gå som det gör liksom.

Och jag vet att alla är olika, så det är lite svårt att ge råd till någon som redan är rädd för det är ju knappast så att en rädsla bara försvinner.

Tror dock att oro i huvudet skapar smärtan. Men har inga belägg för detta 

Det var bland det dummaste jag har läst här inne, och få har jag läst en massa dumheter!

Mig gjorde det inte direkt ont på, var mer en brännande och svidande känsla som var väldigt obehaglig. kände bara detta i någon timma innan lustgasen gjorde sitt, krystvärkarna kändes knappt alls när man väl började krysta.

Livet är helt enkelt orättvist. Även i vanliga fall blir jag helt hög på att bara springa en lång runda (2 mil eller så), kan springa fötterna i blod då och springa så fogarna lossar utan att känna det - förrän någon timme efteråt när endorfinerna släpper. Runner's high är ju välkänt som begrepp och vissa får större kick än andra av fysisk ansträngning.

Min förlossning var också relativt lätt jämfört med vad andra har berättat, redan en halvtimme efteråt sa jag "detta kan jag göra om" fast de sydde ihop mig i 45 minuter och inte ville berätta med hur många stygn. Min endorfinfylla då gick inte över förrän ett par timmar senare när vi var flyttade till patienthotellet.

Jag har t.ex. aldrig varit deprimerad heller eller sett någon anledning att testa droger, för jag är som klichén- blir hög av att leva. En kopp espresso eller några rutor choklad gör mig helt lycklig en halv dag.