Varför har jag fått en otrygg ambivalent anknytningstyp?

Det är ju ingen exakt vetenskap. Om du vet med dig att du haft en trygg uppväxt där du blivit villkorslöst älskad så har du ju inte någon otrygg anknytning. Man kan ha problem i nära relationer ändå av alla möjliga anledningar.

Anknytningsteorin är just vad det är, en teori. Men tycks ha mycket goda poänger i sig.

Jag växlar mellan otrygg ambivalent och undvikande anknytningsstil. Min mamma var deprimerad under min uppväxt och hade svårt att ge emotionell och fysisk trygghet. Min pappa var lite som på ett barn emotionellt och troligen deprimerad själv då han var tvungen att dricka för att bedöva sina negativa känslor (min tolkning) samt att han konstant gick äver mina fysiska gränser. Jag anknöt knappt alls till mina föräldrar pga detta även om vi nu när jag är vuxen fortfarande ses ca 2-3 ggr per år och det funkar.

Hur som helst fick detta oerhörda konsekvenser för hur jag anknyter till partners/dejter. Men det går ju verkligen att jobba på. Har gjort flera framsteg.

Det behöver ju inte vara så att man haft en dålig uppväxt. Kan vara andra faktorer tex att man hanterade vissa beteenden på ett sätt.

Kan du beskriva ditt relationsmönster?

Vet du hur dina föräldrars uppväxt varit? Kan också påverka hur de är som föräldrar.

Jag har i och för sig otrygg-undvikande, men har också funderat på det, varför det blev så. Jag är uppväxt i kärnfamilj, inga stora problem mellan mina föräldrar, inte slagsmål, alkohol osv. Dock tror jag att min mamma, som är ganska högt utbildad, var missnöjd över att ta hand om barn och hushåll (och samtidigt yrkesarbeta) i kombination med att min bror var mycket sjuk och hon var tvungen att lägga mycket tid på det. Samt att jag tyvärr var utsatt för ett annat (ondsint) barn under hela min uppväxt. Ett barn som mina föräldrar inte skyddade mig mot, utan släppte in i vårat hem. Så jag kände att jag inte kunde lita på någon. Det är analysen jag gjort till varför jag har undvikande beteende. Samt varför jag trivs bäst när jag är helt själv. Konstant oro när jag var liten, att ett annat, ondsint barn, som jag vet ville mig illa, tilläts vara i min närhet, i vårt hem. Det är något jag aldrig riktigt kommer att förlåta mina föräldrar för. Att de tillät detta, att de inte satte striktare gränser mot detta ondsinta barn. Detta är, vad jag tror, det som gjort att jag blivit otrygg-undvikande. Jag tror definitivt inte att det enbart är föräldrarnas direkta behandling som avgör vilken anknytning man får. Det kan också, som i mitt fall, vara indirekt på så sätt att man inte känner att de skyddar en mot de som vill en illa.

Jag har i och för sig otrygg-undvikande, men har också funderat på det, varför det blev så. Jag är uppväxt i kärnfamilj, inga stora problem mellan mina föräldrar, inte slagsmål, alkohol osv. Dock tror jag att min mamma, som är ganska högt utbildad, var missnöjd över att ta hand om barn och hushåll (och samtidigt yrkesarbeta) i kombination med att min bror var mycket sjuk och hon var tvungen att lägga mycket tid på det. Samt att jag tyvärr var utsatt för ett annat (ondsint) barn under hela min uppväxt. Ett barn som mina föräldrar inte skyddade mig mot, utan släppte in i vårat hem. Så jag kände att jag inte kunde lita på någon. Det är analysen jag gjort till varför jag har undvikande beteende. Samt varför jag trivs bäst när jag är helt själv. Konstant oro när jag var liten, att ett annat, ondsint barn, som jag vet ville mig illa, tilläts vara i min närhet, i vårt hem. Det är något jag aldrig riktigt kommer att förlåta mina föräldrar för. Att de tillät detta, att de inte satte striktare gränser mot detta ondsinta barn. Detta är, vad jag tror, det som gjort att jag blivit otrygg-undvikande. Jag tror definitivt inte att det enbart är föräldrarnas direkta behandling som avgör vilken anknytning man får. Det kan också, som i mitt fall, vara indirekt på så sätt att man inte känner att de skyddar en mot de som vill en illa.

Jag har i och för sig otrygg-undvikande, men har också funderat på det, varför det blev så. Jag är uppväxt i kärnfamilj, inga stora problem mellan mina föräldrar, inte slagsmål, alkohol osv. Dock tror jag att min mamma, som är ganska högt utbildad, var missnöjd över att ta hand om barn och hushåll (och samtidigt yrkesarbeta) i kombination med att min bror var mycket sjuk och hon var tvungen att lägga mycket tid på det. Samt att jag tyvärr var utsatt för ett annat (ondsint) barn under hela min uppväxt. Ett barn som mina föräldrar inte skyddade mig mot, utan släppte in i vårat hem. Så jag kände att jag inte kunde lita på någon. Det är analysen jag gjort till varför jag har undvikande beteende. Samt varför jag trivs bäst när jag är helt själv. Konstant oro när jag var liten, att ett annat, ondsint barn, som jag vet ville mig illa, tilläts vara i min närhet, i vårt hem. Det är något jag aldrig riktigt kommer att förlåta mina föräldrar för. Att de tillät detta, att de inte satte striktare gränser mot detta ondsinta barn. Detta är, vad jag tror, det som gjort att jag blivit otrygg-undvikande. Jag tror definitivt inte att det enbart är föräldrarnas direkta behandling som avgör vilken anknytning man får. Det kan också, som i mitt fall, vara indirekt på så sätt att man inte känner att de skyddar en mot de som vill en illa.

Jag har i och för sig otrygg-undvikande, men har också funderat på det, varför det blev så. Jag är uppväxt i kärnfamilj, inga stora problem mellan mina föräldrar, inte slagsmål, alkohol osv. Dock tror jag att min mamma, som är ganska högt utbildad, var missnöjd över att ta hand om barn och hushåll (och samtidigt yrkesarbeta) i kombination med att min bror var mycket sjuk och hon var tvungen att lägga mycket tid på det. Samt att jag tyvärr var utsatt för ett annat (ondsint) barn under hela min uppväxt. Ett barn som mina föräldrar inte skyddade mig mot, utan släppte in i vårat hem. Så jag kände att jag inte kunde lita på någon. Det är analysen jag gjort till varför jag har undvikande beteende. Samt varför jag trivs bäst när jag är helt själv. Konstant oro när jag var liten, att ett annat, ondsint barn, som jag vet ville mig illa, tilläts vara i min närhet, i vårt hem. Det är något jag aldrig riktigt kommer att förlåta mina föräldrar för. Att de tillät detta, att de inte satte striktare gränser mot detta ondsinta barn. Detta är, vad jag tror, det som gjort att jag blivit otrygg-undvikande. Jag tror definitivt inte att det enbart är föräldrarnas direkta behandling som avgör vilken anknytning man får. Det kan också, som i mitt fall, vara indirekt på så sätt att man inte känner att de skyddar en mot de som vill en illa.