Övergången mellan förälskelse och kärlek, hur var det för er?

Det låter som att du fortfarande är förälskad. Hur länge har ni varit tillsammans?

Vi har varit tillsammans drygt ett halvår men jag var nog förälskad även när vi dejtade innan, ca tre mån innan vi blev ett par.

Jag kanske fortfarande är förälskad, men känner att känslorna är annorlunda nu ändå. Tidigare såg jag inga dåliga sidor hos honom, nu kan jag irritera mig på att han är lite snål, inte anstränger sig tillräckligt, tar mig lite för givet, inte fixar till sig eller så känns det. Ibland känner jag mig off för sex (ok inte så ofta men det händer när han varit ouppmärksam) medan tidigare räckte en blick för att jag skulle bli dyblöt och jag såg inga av dessa negativa saker.

Märker också nu att han är mer introvert och inte så pratsam så ofta är det jag som håller samtal igång (även om han nog oftare initierar). Då kan jag ibland tänka att det vore roligare att gå ut och äta med en kompis istället.

Men det känns för mig som att jag känner så här för att han har förändrats och troligtvis blivit mer bekväm och sig själv... och ena sekunden tänker jag att "är detta allt? Sitter vi i varsitt soffhörn med mobilerna i tystnad om fem år?" och i andra sekunden tittar han upp och ler mot mig och jag känner hur jag smälter...

Mina känslor känns så upp och ner. Jag tänker att det nog är nån sorts turbulent fas mellan förälskelse och det som förhoppningsvis kommer efter.

Har tagit upp det här med honom. Han sa bara att han känner nog lite mindre intensivt så det är kanske att han fått ur förälskelse-fasen men att han verkligen älskar mig, tycker att jag är jättefin och attraktiv och tänker på mig nästan hela tiden då vi inte ses (och ses vi inte en dag så smsar han mig massor så det tror jag på).

Oj vad jag känner igen mig. Har varit tillsammans med min pojkvän i 7 månader och känner mig ofta fortfarande förälskad. Men jag har börjat irritera mig på så mycket, som när han vill titta på tv, eller vill sova istället för att hångla/ha sex. Jag vill fortfarande ha det där vi hade i början, när han inte kunde ta händerna ifrån mig, men han verkar ha kommit ur det och jag börjar tvivla på mina känslor. Han är ingen romantiker säger han men i början tycker jag att han var det. Han smsade och sa så fina saker till mig. Det gör han fortfarande, ibland. Han ger mig definitivt mindre uppmärksamhet

Vill inte heller att vi sitter i ett varsitt soffhörn med mobilerna i tystnad om några år. Får panik av det. Har pratat med honom om det, att jag saknar hur det var i början, han säger att det är så han är bara.

Kanske kommer man ur den där förälskelsefasen olika snabbt och reagerar olika på det också. Han har mer erfarenhet av långa förhållanden än mig så han kanske inte ser det som något problem. Kanske är det så som du säger att det är något slags turbulent fas mellan förälskelse och kärlek. Vet inte heller hur jag ska hantera det.

För mig var det när jag insåg att jag älskade hela honom.

Även de sidor som kan irritera mig och jag ändå älskar.

Att jag inte behövde förälskelsen för att se att denna man var attraktiv.

Att jag älskade våra olikheter.

Att de där stora gesterna inte behövdes.

Dvs att det var mannen i vardagen jag älskade. Inte den mannen man såg i det rosa skimret

Och en sak till.

Ja, i vardagen är det ofta ganska trist

En sak som jag tycker är viktigt i en relation är att man får vara tråkiga tillsammans.

Att man även i tvåsamheten får vara i sin egen bubbla emellanåt.

Så sammanfattning, kärlek för mig är man älskar varandra genom att vara den man är och ändå känna att man är vi.

Inte intensiv uppvaktning, inte att behöva arbeta för att ha lågan kvar

Jag tycker att ett lugn infinner sig när man slutar vara förälskad. Den där intensiva fasen är ju jättehäftig men också lite utmattande. Jag tycker det är skönt att känna att det är ok att inte ses en kväll för jag vet ju att han finns där ändå. Eller att det är ok att inte sitta och prata intensivt eller umgås/hångla/ta på varandra varje stund när man är tillsammans utan att jag kan sitta med min ljudbok och han kan se en serie och vi bara är. Varje kväll måste inte vara ett romantiskt fyrverkeri.

Sedan kommer det också med lugnet lite småsaker som man kanske irriterar sig på, som man inte sett när allt är rosa. Men det hör ju också till en relation, att se vad man kan acceptera och vad man kanske behöver ändra på för varandra. Blir det för mycket irritation, då kanske kärleken inte finns där, och allt som var i relationen var ytlig förälskelse och fysisk attraktion. Och då får man lov att acceptera det, vara glad för tiden man fick och gå vidare.

Ni får ju se om ni kommer att hålla ihop i längden. För många brister det just i den fasen ni är nu, förälskelsen falnar lite och för en del märks det knappt, deras relation övergår till djupare kärlek och de är lyckligare än någonsin. För andra blir det lite motigt och det tar eventuellt slut ett tag senare. 
Det viktiga för er är att ni pratar om er relation, har en god kommunikation så att det inte behöver bli konstigheter. Prata om hur ni ser på er relation, tänker ni samma saker, framtiden mm. 

Precis så här känner jag. Kanske är det så att en kommer ur första fasen först och då blir det kämpigt för den andra. Kanske blir det bäst när bägge kommer ur samtidigt. I mitt fall har jag mer erfarenhet men tror han ändå på nåt sätt tar det lugnare, han sa från början att han ville hitta någon för livet och kanske han ser det mer långsiktigt. Eller bara är mer introvert än jag...

Min sade också i början att han inte var romantisk och när jag träffade en kompis till honom undrade hon hur det var när han är så oromantisk men han var ju inte det då. Vissa saker gör han fortfarande som tex lägger armen om mig ibland men just de fina orden är mindre vanliga nu. I början pratade han om hur fina ögon jag har, nu är det mer "oj här har du ett stort födelsemärke på ryggen, visste du det?" :SJag tänker också så, att det är nu det visar sig om vi kommer hålla ihop, att man måste igenom den här fasen...

Jag tar upp saker men känner mig lite klängig och jobbig ibland, tex att jag vill hålla om/röra i honom när vi sover, kyssas då och då när vi ser film etc. Han säger att det är lugnt, att jag övertänker etc men jag vill ju att han ska vara mer klängig på mig med.

Framtiden har vi pratat om och har en samsyn på. Vi pluggar båda nu (i olika städer tyvärr) och vill flytta ihop i min stad när vi är klara, och gifta oss, skaffa familj etc. Vi har även kortsiktiga planer som tex resor, träffa släktingar etc.

Du börjar jobba med ditt bekräftelsebehov och när du känner att det vore roligare med middag med vänner så går du ut på en middag med vänner.

Han har fokuserat på att vinna dig i ett halvår, låt han sitta i mjukisbrallor och spela en kväll om det är vad han vill göra. Han tycker vissa av dina intressen är tråkiga, precis som du gör med hans. Vad spelar det för roll.

Och den andra som svarade, "jag blir irriterad när han vill sova istället för att ha sex". Är det tjänare och toffelhjältar ni är ute efter eller en självständig man?

Nä. Jobba på självkänslan.

Det finns inget "ska" för det första. Alla är olika.

Du behöver skaffa dig ett liv, det är det korta svaret. Nu obsessar du kring honom istället för att njuta av det avslappnade stadium ni kommit fram till. Han gör saker på egen hand, du ska också göra saker på egen hand.

Du skriver mycket om vad han gör eller inte gör, men du verkar ha lite förvridna förväntningar. DÄR har du största problemet.

Så fint

Min erfarenhet:

Förälskelsen innebär ett skimmer där man höjer upp den andre och accepterar alla egenskaper som positiva. Men på samma sätt energikrävande, känslosam och lite osäker fas med mycket eufori kontra gräl, ibland svartsjuka. Man anstränger sig hårt för att vara attraktiv för den andre.

När förälskelsen börjar lägga sig tas fasaden bort och även de mindre attraktiva egenskaperna kommer fram i ljuset, man är mer trygg och därmed anstränger man sig mindre och är mer sig själv. Mindre dramatik.

Efter den fasens inträdande uppkever jag att man går åt ett av två möjliga håll;

A) Man börjar älska varandra med öppna ögon för alla egenskaper den andra har, vilket ger en djup kärkek, intimitet och gemenskap. Man blir varandras partner in crime på riktigt.

B) De negativa sidorna skaver så mycket mot varandra att man aldrig börjar älska varandra på riktigt, utan helst av allt skulle vilja ändra på varandra. Oftast separerar man i slutändan efter kortare eller längre tid.

Jag upplevde dock aldrig en osäkerhet i förälskelsefasen, han gav mig mkt uppmärksamhet och visade verkligen sin bästa sida och att han värdesatte mig. Nu när han är mer avslappnad så blir jag osäker - bryr han sig? Har känslorna svalnat? Föredrar han att prata med sin kompis på sms än att prata med mig nu? Tycker han att jag är tråkig? Varför ger han inte så mkt komplimanger längre, är jag fulare nu? Etc etc. Var aldrig svartsjuk innan men nu tror jag att jag skulle kunna bli det om han gav mer uppmärksamhet till nån annan tjej. Jag känner att det är mindre intimitet nu liksom. Ändå verkar han se oss i framtiden på alla sätt och verkar inte det minsta osäker på det...

Det är precis samma här. Jag kände mig trygg i förälskelsefasen, när han bekräftade mig mycket, men inte nu. Tror hela tiden att han tröttnat på mig. Även fast han sagt att allt det han sa då fortfarande gäller tills han säger annat. Han tycker att jag är fånig som blir så osäker, jag jobbar på det varje dag, men det är svårt.

Finns en text i veckorevyn skriven av Fridah Johansson, "Hon förklarar perfekt vad som händer när fjärilarna i magen försvinner i ett förhållande". Så fint och rätt beskrivet, googla och läs den och se hur du ser på det sen:))