Jag är så vilse

Kan känna igen mig en del i det du skriver, får ofta idéer om saker jag vill göra men som sen rinner ut i sanden av olika anledningar. Jag börjar snart sista terminen på universitetet efter att ha spenderat flera år med att vela om vad jag ville bli. Idag känner jag mig hyfsat säker på mitt val av utbildning men osäker på hur jobb situationen ser ut. Jag har även spenderat en hel del tid med att verkligen reflektera över vad jag vill uppnå i livet vilket hjälpt mig de senaste åren.
Jag har förbättrat min impuls kontroll ganska mycket, så jag undviker mycket onödiga köp osv. Dock finns den där känslan som du nämner kvar, ena dagen säker på en sak för att en vecka sedan känna att det inte spelar roll. Vet inte hur man ska helt bli av med den.

Jag har ingen diagnos men jag tror att den vilsna känslan kommer från relativ passivitet, den blev som värst när min vardag endast handlade om jobbet, gjorde nästan inget annat. Den känslan dämpades när jag tog mig tiden att betänka vilka övergripande mål jag har, mål som man känner djupt inom sig. Det tar tid och kan vara svårt Jag till exempel känner i hela min kropp att jag en dag vill bli pappa och vara den bästa farsan som man kan vara. Jag vet även att jag efter utbildningen vill skaffa ett tryggt jobb och resa med familj osv. Sen har jag börjat bygga upp till detta helt enkelt. Jag har lärt mig identifiera mål som jag känner in i benmärgen är viktiga för mig. Kanske nått du kan pröva och om du känner att du är passiv i livet så försök ändra på det, tror den vilsna känslan kommer från att man blivit för passiv på olika sätt.

Det hade kunnat vara jag som skrivit det där. Jag har problem med depression men jag väntar också påen adhd utredning.

Jag känner med igen mig. Finns så mycket jag vill göra att jag tillslut inte vet vad jag ska göra och inget händer. Då får jag panik och känner mig fast i livet för jag upplever det som att jag inte kommer någonstans.

Det är inget dåligt med att vara sån utan man är helt enkelt en ambitiös person. Det svåra vi har är att fokusera på en sak i taget. Vi inspireras lätt och smittas av andras idéer och energi. Vi vill göra allt och helst direkt. Men när vi inte uppnår våra förväntningar direkt så ger vi upp och säger att detta var inget för mig. Vill man komma nånstans i livet så måste man jobba för det och det kommer inte alltid att vara lätt eller kännas rätt. Vi utmanar oss själva och då kan man inte stanna kvar i tryggheten, då kommer man aldrig att växa.

Jag har nyligen börjat lyssna på Johannes Hansens podd. Det han pratar om är så klockrent och verkligen hjälp mig att tänka om och se på saker annorlunda. Rekommenderar starkt att lyssna på honom, han har även skrivit böcker.

Jag är lika dan som dig ts.

Tror helt enkelt att vissa inte är gjorde för den här modernasamhälls tiden. Själv drömmer jag om att leva i ett indian samhälle där man jagar o gör det som behövs men även det man vill o tycker är roligt.

Inget här i Sverige o mer eller mindre i övriga världen idag passar mig överhuvudtaget. Det blir hoppande från jobb till jobb till studier till jobb hela tiden. O när man väl hittat något , nej då är det passat av samhället till att vara en högskoleutbildning osv. Blir gymnasiet fel o man inte klarar det så måste man alltså studera ännu mer för att komma nånstans. Menar, va fan är det inte bättre att sådana får gå en praktisk utbildning som dom faktiskt kan tänka sig. Men jo klart, det finns en annan lösning på det o det är att man isåfall betalar för utbildningen själv. O det är inte så lätt heller alla gånger.

Personligen har jag en fallenhet för hundar, men det är bara att lägga veterinär på hyllan eller andra nivåer inom hund tills man har råd att ta sig fram. Prob där är oftast att livet har sina vändningar så om den dagen kommer så kanske det inte är så aktuellt längre. Medans om man hade halkat in på det tidigare så kanske det hade blivit något man brann för o kunde hålla sig fast vid.

Har inga diagnoser på pappret. Men har depression, existentiella problem o PTSD o kanske en mildare grad utav autism.

Menar har gått så långt att jag t om googlat om att leva frivilligt som blind.

Jag har diagnos och känner igen mig. Har så många ideer men allt rinner ut i sanden. Gick en utbildning på universitet men slutförde den inte då jag mådde så dåligt att jag fick psykos. Idag klarar jag inte att slutföra den. Ska arbetsträna snart, senast jag jobbade var 2016. Det känns svårt, som om ingen förstår en.

#1

Jag funderar hela tiden på vad jag vill göra i livet. Jag känner ofta efter om det finns något som jag jag känner i benmärgen känns rätt, men jag hittar inget sådant. Jag upplever inte själv att jag är passiv utan har nog snarare i livet haft alldeles för mycket ambition och vilja och därav blivit stressad och fått problem. Jag har många yrkesval som kommer upp flera gånger i mina tankar men ofta så kommer jag på något problem med det yrkena. Kan vara allt från att jag troligtvis inte är bra på det till att det känns alldeles för långtråkigt och monotont. Jag får ofta ångest och en känsla av att jag kommer bli uttråkad när jag tänker på vissa yrken. Tex tänkte jag länge på att plugga till kommunikatör för sociala medier men insåg sen att sitta hela dagarna och svara på frågor, kritik, dumma kommentarer från folk kändes för tråkigt och negativt.

#1

Jag funderar hela tiden på vad jag vill göra i livet. Jag känner ofta efter om det finns något som jag jag känner i benmärgen känns rätt, men jag hittar inget sådant. Jag upplever inte själv att jag är passiv utan har nog snarare i livet haft alldeles för mycket ambition och vilja och därav blivit stressad och fått problem. Jag har många yrkesval som kommer upp flera gånger i mina tankar men ofta så kommer jag på något problem med det yrkena. Kan vara allt från att jag troligtvis inte är bra på det till att det känns alldeles för långtråkigt och monotont. Jag får ofta ångest och en känsla av att jag kommer bli uttråkad när jag tänker på vissa yrken. Tex tänkte jag länge på att plugga till kommunikatör för sociala medier men insåg sen att sitta hela dagarna och svara på frågor, kritik, dumma kommentarer från folk kändes för tråkigt och negativt.

#2

Okej, Ja jag har funderat länge på om jag bara är såhär eller om det är en diagnos.

Det finns sällan något som känns helt rätt utan man får ta det som passar bäst och göra det bästa i det. Dörrar öppnas när man väl är etablerad.

Är exakt likadan