Bo stort och dyrt eller litet och billigt?

Eftersom ni "bara" varit tillsammans ett år och tidigare inte bott ihop tycker jag absolut ni ska ta den lilla lägenheten som du klarar av ekonomiskt att bo i själv
om det visar sig att det inte fungerar.
Att bo kvar i din studentlägenhet är ju också ett bra alternativ då ni har möjlighet att spara pengar. Eftersom det är du som lägger kontantinsatsen har du självklart sista ordet i vad du kan tänka dig att köpa.

Bo mindre och billigare helt klart! Glöm inte att skriva samboavtal med det upplägget att du är ensam ägare, avtala bort sambolagen. Går han med på det?

Litet och billigt, då kan man fortsätta spara till något annat. Alltid bra att ha pengar över. Det är ändå inte permanent lösning, ni kan ju flytta om några år till något bättre. Har själv bott i trång liten tvåa i 2-3 år innan vi köpte hus. Det funkar.

Är sambon med på upplägget att vara "inneboende"?

Rent fornellt kan en sambo inte vara inneboende, utan ni kommer att ses som sambos med allt det innebär. Eftersom du köper lägenheten för att bo tillsammans med din sambo i behöver ni därför skriva ett aamboavtal för att den ej ska ingå i bodelningen vid separation.

Nu tar jag upp nåt som du inte ens frågor om, men om din sambo i praktiken ska vara inneboende hos dig behlver ni nog tillsammans fundera över och diskutera kring vad det innebär i praktiken att du är hans hyresvärd.

En person kan ju inte ha sista ordet utan ni måste förstås vara överens. Just denna formulering är något som ni bör fundera över. Anser du att ditt ägande av bostaden (om ni kommer fram till den lösningen) innebär att du har större bestämmanderätt över ert hem?

Precis! Jag vill helst bo i en sekelskiftslägenhet i centrum om ett par år när vi har råd till en större lägenhet och vet om förhållandet håller.

Så länge vi bor i en tvåa tänker jag att förhållandet kommer att överleva.Ingen aning vad han tycker om att inte få stå på ett hyreskontrakt faktiskt. Jag är insatt i juridiken och har tidigare haft samboavtal med mitt ex som jag bodde ihop med. Det funkade bra ihop med honom. Vi delade på hyran och jag ägde alla möbler osv i lägenheten (ägde redan lägenheten med möbler sen innan).

Nja, jag tänker nog anse att jag har sista ordet gällande storlek på lägenheten. Jag har trots allt tillmötesgått honom med att titta på lägenheter i den delen av stan så att han har närmare till jobbet. Vad mer jag kan bestämma över gällande lägenheten vet jag inte. Både jag och killen är överens om att vi vill ha en diskmaskin i lägenheten och ett sovrum som är tillräckligt stor för en 180 cm säng. Resten bryr han sig inte om eftersom han är medveten om att han inte själv bidrar till kontantinsatsen och kan därmed inte kräva någonting. Att bo i en gigantisk bostadsrätt är ingen mänsklig rättighet.

Att du inte per definition har sista ordet är inte samma sak som att han har det heller. Utan att ni som du beskriver här diksuterar er fram till en gemensam lösning utifrån bådas behov. Var och en har givetvis lika stor rätt att backa och säga att nej detta går jag inte med på och fortsötta med nuvarande boendelösning. Den rätten äger ni båda lika starkt.

Varför ska han inte stå på ett hyreskontrakt? Om ni ska hyra lägenheten tillsammans är det väl rimligt att ni också står på kontraktet tillsammans? Eller får han inte stå på ett hyreskontrakt av någon anledning?

Då förstår jag. Vi kommer diskutera fram en gemensam lösning som passar oss båda.

Detta gäller köp av en bostadsrätt där det är jag som kommer stå på bostaden och lånet eftersom det är jag som lägger kontantinsatsen. Ifall vi skulle separera vill jag inte riskera att inte få ta över lånet och därmed behöva sälja och flytta. Om vi hyr en bostad kommer vi båda däremot att stå på hyreskontraktet. Jag försöker med andra ord att tänka långsiktigt.