När ska man lämna?

Man brukar ju säga ? Är det Lätt är det Rätt?
Ni verkar inte alls ha det lätt och med helt skilda värderingar.

Jag är säker på att du redan har svaret i ditt hjärta - kasta inte bort ditt liv på ett förhållande som inte är bra.

Att planera en gemensam framtid med någon ska ge glädje. Där har du svaret. 

Att behöva kämpa med något i ett förhållande är naturligt, men ni verkar få kämpa om allt. Det blir inte mindre att kämpa om ifall ni skaffar hus, barn osv. 

 

Håller med

Gud vad jag känner igen mig i det du skriver. Jag separerade från mitt ex i våras, efter dryga 8 år ihop. Lånelöfte för hus klart och tidsbestämt när börja försöka med barn. Husköpet kändes roligt då vi bott i lägenhet länge, men barnfrågan var nog det som avgjorde för mig. Jag blev bara stressad och ledsen av tanken, såg inte alls fram emot det utan såg mer på det som något som man måste, för att det förväntas av en i en viss ålder och efter visst antal år tillsammans.

Vi hade haft en väldigt stökig relation från start, "allt eller inget"- relation kan man kanske säga, och nu var det en hel del andra omständigheter som gjorde att vi tillslut gick skilda vägar. Han är och förblir mitt livs största kärlek, MEN... Nu när jag träffat en ny fantastisk kille sedan ett par månader tillbaka, så förstår jag mer och mer att det troligtvis aldrig var meningen att just exet och jag skulle ha en framtid tillsammans, en gemensam familj. Visst spelar det in att jag är nykär säkert, men så som jag känner för denna kille efter bara några månader kände jag konstigt nog aldrig för exet, även om jag önskade innerligt att jag hade gjort det. Känslorna är långt ifrån lika starka som för exet, men sådant kommer ju med tid och erfarenheter tillsammans, men ändå finns känslan där av att allt känns så sjukt okomplicerat och självklart. Tanken på barn med den nya gör mig helt pirrig och jag önskar jag kunde snabbspola tiden tills det är rätt läge för oss att börja försöka haha..

Så många gånger som jag sökt efter svar och vänt ut och in på mig själv för att veta vilken väg som var rätt att gå. Vi hade ett otroligt kärleksfullt förhållande och exet är en fantastisk man på alla sätt och vis. Det är svårt att ta sådana definitiva beslut när det man har inte är så tokigt trots allt, för tanken på att man aldrig vet vad man får istället finns ju där i bakhuvudet och gnager. Så gick jag runt flera år. Men nu med facit i hand så undrar jag ju varför i helvete jag inte avslutade allt tidigare... Jag tror att det är såhär det ska kännas när man vet att man träffat rätt.... Lycka till med vad du nu bestämmer dig för, men om ni precis är i startgroparna till att ta nästa steg med barn och husköp och du redan nu känner dig mer uppgiven än exalterad.. Hur tror du att du kommer känna om 10 år med denna man...?

Lämna nu innan barn och hus sen är det så mycket jobbigare och svårare. Hus och barn ska vara en glädje

Skaffa under inga omständigheter barn med honom för då blir problemen bara värre.

Det kanske är dags att lämna (eller åtminstone ta beslutet) i den tid som står i ditt ano-nick; januari 2020?
Jag har haft det som du, levt i en eller annan relation när det inte varit direkt helfel, men aldrig känts riktigt rätt heller. Jag har gjort slut, när förhållandet varit som en sten i skon tillräckligt länge. Jag känner igen mig i det du skriver om att inte se fram emot de där stegen framåt i relationen, att få mer eller mindre panik vid tanken på att gifta sig och få barn, att "bli fast" med den personen, som att hamna i ett relationsfängelse på livstid.
Jag hörde folk snacka om sina stora kärlekar, saker som "du vet när det är rätt!" Jag (lite tjurigt): "Det kan man väl inte veta bara sådär?"
Men när jag mötte han som idag är min man, så var det precis så, det bara kändes rätt, för oss båda. Jag känner mig fri tillsammans med honom, att vi passar ihop och hör ihop  .

En behöver inte rättfärdiga sitt beslut av göra slut inför andra, det räcker att förklara för partnern varför en inte vill fortsätta. Det är du som får leva med eller utan den här personen, och det är enbart du som kan bestämma vilket du vill göra! Det behövs varken våld, missbruk eller otrohet för att göra slut. Det räcker med att en inte vill längre.

Ja det känns ju som om ni inte är tillräckligt kompatibla. Man måste ha en någorlunda samma grundsyn för att orka med varandra med hus och barn med mera resten av livet.

Kommer ni från olika kulturer (etiska, religiösa)?

Om du känner så här bör du nog avvakta att skaffa barn och hus. Det blir mycket mer komplicerat at bryta upp då.

Om ni blivit kompisar, passionen har försvunnit osv så bör man väl lämna relationen, men vara vänligt rak och tydlig med varandra. Dialog.

Jag har haft vänner som gått i terapi för att rädda relationen och som varmt rekommenderar det - det bästa de gjort typ. Man har ju investerat rätt mycket i en långvarig relation redan. 

Psykologerna känner till den här sortens kris i relationen efter några år. Det kallas för The seven-year itch....

https://en.wikipedia.org/wiki/The_seven-year_itch

Nu vet jag inte mycket om er relation men just värderingar anser jag vara viktigt att man har i alla fall någorlunda lika.