Psykisk ohälsa och gravid

Har EIPS deppresiva recidiv och ångestproblematik å blivit återdiagnoserad med komplex PTSD. Har haft en period på 4 år när jag mådde extremt bra (i samband med att min son föddes) men sen 2 år tillbaka så har jag mått sämre. Är gravid i v 24 (23+4).

Får du någon hjälp/stöttning med ditt psykiska mående? Har du bra kontakt med någon psykiatri? Och hur känner du att du mår nu under graviditeten?

Själv mår jag väldigt upp och ner. Ena stunden är jag överlycklig att vara gravid och allting, sen nästa så har jag väldans mycket katastroftankar och ångest och tycker det mesta känns meningslöst (inte meningslöst med graviditeten då, utan allting annat

Jag har haft regelbunden kontakt på affektiva mottagningen (specialistpsyk) under dessa två år. Den kontakten avslutades förra veckan för att jag ska påbörja en traumabehandling i dag. Är väldigt ambivalent till den, men får se hur det går.

Har blivit återinsatt på antidepressiva, men samma där, just nu mår jag bra, och då känns det meningslöst att börja ta medicin som jag vet kommer ta ett tag innan den ger effekt. Så det går ganska mycket upp och ner i mitt mående här med. Ena stunden är jag glad över graviditeten å sen kommer katastroftankar och jag tvivlar på att det ens kommer att funka med ett barn till å hur relationen till mitt första barn kommer påverkas.

Har även haft möte med specialistmödravården, där de mest pratade om vikten av att jag stannade på BB efter förlossningen, så verkar som att jag blir kvar 3 dagar efteråt.

Får du någon hjälp? Hur ser din kontakt ut, å hur har din graviditet varit i övrigt? Har den varit lätt eller mycket illamående?

Jag har också kontakt med affeektiv mottagning på min psykiatri, men det är en väldigt liten mottagning så jag har väldigt svårt att nå fram till dem och få tider (inom rimliga avstånd), och de typ hänvisar till psykiatriska akuten om det är något som händer mellan besöken. Tycker det är väldigt frustrerande.
Jag är ju i ett depressivt skov just nu och har periodvis under ett halvår haft väldigt svårt med vardagliga saker, nu är det mer graviditeten som pushar mig att göra saker, såsom att äta eller duscha eller gå ut.
Det var riktigt illa innan graviditeten faktiskt och jag var inlagd på avdelning och fick antidepressiv medicin (som jag har nu också bla)

Du säger att du har väldigt mycket katastroftankar; det har jag också och det slutar oftast i ett dramatiskt spår, att jag tror att barnet kommer dö, eller att jag kommer dö mm. Men jag är också väldigt glad, som du beskriver, och sitter och fantiserar om hur det ska bli (på ett positivt sätt) och sitter och virkar små kläder i neutrala färger.... så är väldigt ambivalent här...

Jag har haft extrema problem med mitt illamående, och kräktes i morse (för att jag var för hungrig) så vi får se hur det här artar sig, då jag har fått hålla tillbaka det väldigt mycket eftersom jag har oftast velat spy när jag tagit min medicin... (väldigt lämpligt). Utöver det så har jag haft ganska mycket symptom hit och dit såsom: svullna och ömma bröst, molvärk eller "sendrag" i magmusklerna, viktökning, mer aptit och ökad hunger (äter typ hela tiden), illamående (och nu kräkningar då), känslig för lukter/klarar inte av vissa lukter längre mm

Det vore intressant att veta om mödravården har någon direkt kunskap om hur de skall bemötta blivande mödrar som har psykiska problem. Det kan ju ändå inte vara ovanligt. Både jag och mitt väntade barns mor har viss historik kring mentala problem även om vi inte har några aktuella problem någon av oss.

Vad är er erfarenhet av detta vid kontakt med MVC? Finns förståelse? Finns kunskap? Finns beredskap för att hantera sådant eller intresse för att remittera till ev. annan som kan hjälpa bättre?

Jag har i några år tagit mediciner mot ångest och depression, och min barnmorska är väldigt förstående och har tagit det väldigt seriöst. Hon hjälpte mig att snabbt få tid hos min läkare för att diskutera min nuvarande medicin och dos, och sagd läkare såg till att jag hade en "plan of action" ifall att jag skulle dippa och behöva akut hjälp.

Så jag skulle säga att det finns en mycket bra förståelse kring psykiska problem under graviditet. Var bara inte rädda att prata om det.