Kommit över men saknar ex

Du saknar kanske det som kunde varit. Lever du aktivt liv? Har du börjat dejta än? Fyller du ditt liv med andra människor och kul aktiviteter så kommer du sakna honom allt mindre och vips så har du hittat någon som får det att pirra till i magen igen.

Först skriver du: Du kom över det, du grät inte mer. Sedan i nästa stycke skriver du att du kan börja gråta bara du tänker på när han kramade dig. När du tog på en tröja (inte ens hans tröja utan en av dina egna!) fick du tårar i ögonen. 

I sista stycket skriver du att du inte tänker på honom - hur går det ihop med det som står innan? 

Ser du icke-logiken i vad du har skrivit? 

Du har obearbetade känslor som du inte erkänner för di själv att du har. 

Om man är trög som du kanske man uppfattar det så ja.

Såklart menar jag att jag inte gråtit och hulkat sådär som man gör efter att ens förhållande tar slut igen. Jag känner en skillnad på när det sorgearbetet tog slut och på den andra sorgen. Det är vad jag inte kan förstå och därav inlägget. Sorgen efter vårt förlorade förhållande tog slut och jag grät inte mer på ett bra tag. Men det kommer över mig ibland fastän jag kan gå veckor utan att tänka på honom. Och även när jag påminns av honom ibland är jag oberörd.

Kanske känner du dig bara ensam? Man kan ju sakna närheten, fysiska kontakten, mentala stödet, kärleken, etc även om man inte saknar personen man fick den från... du hittar säkert någon ny som kan ge dig allt det igen. 

Ja jag kanske känner mig ensam. Samtidigt så känner jag att vi hade ett speciellt band. Och såfort jag är i staden vi bodde i eller gör något som vi gjorde/påminns av honom känner jag mig ledsen och saknar. Jag kan fortfarande känna hans närhet fast vi inte pratar eller ses övh.

Det är konstigt att tänka på att vårt hem vi bodde i inte är mitt längre.

Jag har dock sett han och hans nya tjej i en affär och jag blev inte sårad. Jag kände ingenting. Ändå kan jag inte komma över de här känslorna.

Hoppas att du träffar någon snart.

Googla på five stages of grief, kanske kan stämma in på det du går igenom? Det är ju också en typ av sorgearbete.

Intressant

Och där försvann empatin för dig...