Så ensam

Hej TS! Är svårt att ge råd när man inte har mer information om just din situation.  Hur gammal är du? Hur gamla är barnen? Hur många barn? Bor ni nära varandra, du och barnens pappa? Kan du och barnens pappa kommunicera bra om barnen? Jobbar du? Trivs du på ditt jobb? Kompisar? Släktingar (som du gillar att umgås med) som bor nära? Fritidsintressen?

Behöver som sagt veta mer för att kunna ge bra råd känner jag. Kommer inte att kunna svara i kväll då jag måste gå och lägga mig. Kram!

TIPS! Det finns många trådar här på familjeliv som handlar just om separation och ensamhet så om du har tid kanske du kan läsa några av dem för att få tips och råd. Och du, att försvinna gör inget bättre för dina barn! Kram

Hur länge har du varit singel? Det tar tid att vänja sig. Lång tid! Har du någon vän? Någon att ringa?

Om inte... kanske börja med nån hobby där du kan träffa likasinnade?

40. Barnen är 9, 11, 15. Bor ca 2 mil ifrån varandra. Bra kommunikation visst.

Svårt att klara av att bo ensam. Vill inte flytta från huset då det är barnens trygga ställe. Dyrt bara. Ohändig.

Jobbar men trivs inte. Inte fått tag i annat just nu.

Inga intressen. Ingen släkt. Några vänner.

Nej försvinna går inte. Men jag är trasig och orkar inget.

Tar tabletter.

Tack

40. Barnen är 9, 11, 15. Bor ca 2 mil ifrån varandra. Bra kommunikation visst.

Svårt att klara av att bo ensam. Vill inte flytta från huset då det är barnens trygga ställe. Dyrt bara. Ohändig.

Jobbar men trivs inte. Inte fått tag i annat just nu.

Inga intressen. Ingen släkt. Några vänner.

Nej försvinna går inte. Men jag är trasig och orkar inget.

Tar tabletter.

Tack

Du är väl inte ensam?
Du har tre barn och ett arbete samt några väninnor.

Jag har inga vänner, ingen familj eller arbete. Den enda jag pratar med är kassörskan på Ica en gång i veckan, typ.

Jo jag känner mig väldigt ensam.

När barnen inte är hos mig är det tufft.

Ensam i alla beslut.

De jag känner har inte tid..

Jag är inte kompis med nån på jobbet.

Att du känner dig (är) ensam efter en separation är ju inte så konstigt och du är absolut inte ensam att känna så.
Finns många ny separerade här som du kan ta kontakt med och säkert kunna dela mycket med!
Sen är det nog viktigt ibland att "börja om" skaffa nytt liv,boende,grannar osv. Sitta kvar i ett dyrt stort hus för barnen tror vi inte riktigt på men vi säger inte att det är fel för dig.

Hoppas att du kommer på benen och finner lite ny glädje i livet igen.

Stå på dig och sök hjälp när du behöver den....

 

Man ska aldrig förringa någon annans känslor då alla har rätt till sina egna känslor.
Det finns alltid någon som har det värre, men hur hjälper det när man själv är ledsen och tårarna rinner?
Ska man behöva stämma av med hela världen först innan man får vara ledsen över något?

Jag förstår TS. Och jag förringar inte TS känslor av ensamhet trots att jag själv har det värre i så fall eftersom hela mitt gamla kompisgäng svikit mig i samband med skilsmässan och även den jag trodde var min bästa väninna. Och det var ingen otrohet inblandad så det skulle bero på att jag betett mig illa...
Det var ex skitjobbigt att fira nyår utan familj, vänner eller partner/kärlek. Ingen att krama om och önska Gott Nytt År. Blä!
Ingen skulle sakna mig förrns jag inte dyker upp på jobbet. Det är ingen rolig känsla alls...

Det gör ont att se att andra som är 2 eller flera. Oavsett om det är när man är ute på promenad, när man handlar eller bara det där med att fika på stan. 
Jag skulle vilja gå på evenemang, gå ut och äta, resa osv. men när man inte har någon att göra det med så blir det inte lika roligt utan bara ensamt och att man också skyltar med sin ensamhet. Att försöka hålla fasaden av lycka är viktigt för att inte vara ännu mera ensam och misslyckad...
Det där att inte ha någon att dela vare sig glädje eller sorg med tar hårt.

Har försökt läsa "Att vinna över ensamheten", men känner att den mer riktar sig till blyga personer som har svårt för att få kontakt med nya människor och det har inte jag. Vet inte om det skulle vara ett tips för dig TS att läsa.

Vill inte flytta. Det skulle kännas ännu värre att behöva det också.

Ingen på jobbet är nära o det pratas inget om privatliv.

Jag går undan o gråter på toa ofta.

Är krossad. Vet inte hur glädje ska komma tillbaka.

Saknar nån att dela livet med.