Min mamma dog hastigt i cancer förra året. Känns fortfarande overkligt. Jag känner bara att jag inte vill/kan fortsätta mitt liv, utan henne. Det är så orättvist, hon var mitt i livet och så lycklig. Fan, vet inte hur jag ska kunna leva med det här. Jag orkar inte, det är en enorm daglig smärta...
Jag beklagar förlusten 
Döden är en oundviklig del av livet, något man aldrig kommer ifrån. Att förlora de man älskar mest är det svåraste man måste gå igenom som människa. Något annat går inte att säga. Jag har inget råd till dig men vill skicka en kram.
Min mamma dog hastigt i cancer förra året. Känns fortfarande overkligt. Jag känner bara att jag inte vill/kan fortsätta mitt liv, utan henne. Det är så orättvist, hon var mitt i livet och så lycklig. Fan, vet inte hur jag ska kunna leva med det här. Jag orkar inte, det är en enorm daglig smärta...
Beklagar!
Jag har också som så många andra förlorat någon nära mitt hjärta och det enda som är säkert är, hur klyschigt det än låter. Tiden förvandlar en smärtande outhärdlig sorg till varma fina minnen ihop med en saknad som är okej att leva med. Tyvärr är det detta som är livet.
Göran Tunströms dikt beskriver känslan rätt bra.
När mammor dör,
då förlorar man
ett av vädersträcken.
Då förlorar man
Vartannat andetag:
då förlorar man en
glänta.
När mammor dör,
växer det sly överallt.
Beklagar sorgen.
Min mamma gick också hastigt bort i cancer för 1,5 år sedan och det är verkligen som tillvaron har tappat en del av sin färg. Hon var den jag pratade med var och varannan dag. Hon var den som brydde sig och var intresserad. Hon påtade hemma och gjorde fint. Jag har så klart min pappa kvar, men det är inte alls samma sak. Det blir bättre med tiden, men man får inte tillbaka det man förlorat.
Jag minns när min bästa vän förlorade sin mamma i cancer. Smärtan och sorgen var fruktansvärd, ibland tänkte jag att hon höll på att förlora förståndet. Hon förändrades så mycket. Det tog säkert två år innan hon var sig själv igen. Sorgen är sitt eget djur och tar sig många olika former.
Jag säger som någon sa ovan, din mamma hade självklart önskat det bästa för dig och att du ska leva ditt liv fullt ut tills den dag ni ses igen. Hon vill se dig skratta och le och njuta av tillvaron. Det kan jag säga med 100% säkerhet, eftersom jag är mamma själv och har en cancersjukdom. Jag önskar bara det bästa som livet har att ge till mitt barn och att han får uppleva lycka och glädje varje dag i sitt liv.
Hur känner du dig nu ts?
Så ledsamt. Tycker synd om dig.
Hoppas du finner ett sätt att ta dig genom det här.
Känner med dig TS! Förlorade min mamma förra veckan efter 1,5 år av cancer. 2014 gick pappa bort i samma sjukdom. Att mamma lämnade känns overkligt. Vi träffades nästan varje dag. Pratade garanterat i telefon varje dag. Barnen älskade henne. Vi bodde nära så ofta kom hon över och sa hej medan jag jag lagade maten. Har varit ledsen men nu så känns allt så overkligt. Kan inte förstå att hon är borta. Det är ofattbart.
Tack. Lider med alla som gått/går igenom det här, som drabbad och anhörig. Jag tänkte aldrig innan på att någon i familjen kan bli svårt sjuk, blir så himla overkligt när det händer en själv. När min mamma sa att hon måste berätta något, tänkte jag på alla i familjen. Vem har dött eller blivit sjuk? (jag förstod direkt att det var något allvarligt) Tanken slog mig aldrig att det kunde vara mamma, hon har alltid varit frisk, tränade varje dag och gjorde allt ?rätt?. Dessutom jobbade hon inom cancervården, men fick en cancer som i princip är omöjlig att upptäcka i tid. Det kom verkligen som en chock och hela sjukdomsperioden var obeskrivligt hemsk. Hon kunde bara vara på sjukhuset och var död några månader efter diagnosen. Lidandet var inte mänskligt, och jag kan inte släppa allt hon tvingades genomlida. Jag ser henne framför mig flera ggr varje dag, när hon var helt nedbruten eller när hon låg helt okontaktbar.
Jag är en person som lider mycket med andra och när det är någon nära blir det ju ännu värre, och jag kan inte sluta lida med henne. Tänk hur det är att först få en cancerdiagnos, sedan få veta att den är obotlig. Att sedan snabbt bli så sjuk att man knappt kan stå upp för att sedan få veta att man kommer att dö. Hon visste ju från början hur illa det var också, eftersom att hon arbetat med människor med samma diagnos. Mamma ville verkligen finnas kvar, och det är bara så obeskrivligt smärtsamt att hon inte fick fortsätta sitt liv... Jag vet ju att det viktigaste för henne var att hennes barn mådde bra, att hon inte hade velat att vi gick under... men jag kan just nu inte se hur jag någonsin kommer att kunna må bra igen efter det här. Det bröt verkligen ner mig. Önskar verkligen bara att jag kunde få tillbaka min mamma, men det går ju inte....
Jag har vänner vars mammor gått bort i cancer och har sett hur det knäckt dom. En vän fick se sin mamma tyna bort när hon var väldigt ung. Trots att hon senare fick familj så återhämtade hon sig aldrig utan blev så deprimerad att hon tog sitt liv och lämnade tre små barn. Jag kände även mamman och tänker hur ledsen hon skulle varit om hon visste..