Känslor och tankar kring delad vårdnad

Hej

Jag har sen min son var en dryg månad varit separerad från hans mamma av olika ointressanta orsaker. Det jag lever med och har gjort i nu dryga 6 års tid är känslorna när han inte är med mig. En enorm saknad infinner sig och lite depressionsliknande tom. Jag träffar en tjej som har barn på sitt håll och jag älskar verkligen de barnen men saknaden / otillräckligheten över min egen son som indirekt blir ?utesluten? från oss andra är enorm. Han är hos mig / oss torsdag - söndag två helger på rad. Detta för att de andra barnen bor med oss två veckor i stöten.

Är det någon annan ensamstående pappa eller mamma som känner igen sig och kan ge sin bild av det samt hur du/ni hanterar känslorna och tankarna?