Anonym (Ts) skrev 2020-01-10 22:11:48 följande:
Tack för svar.
Vi har inga barn tillsammans då han inte vill skaffa försen vi köpt hus med mina pengar eftersom han inte sparat ett enda öre dessa 11 år.
I övrigt är de väl ok. Visst höjer han rösten åt mig och så ibland, kör iväg mig när jag vill kramas och ignorerar mina samtal med mera. Men det är mitt fel säger han och jag tror väl på det. Alla våra problem är mer eller mindre mitt fel enligt han.
Ett extremt exempel är när han spelade datorspel och jag sa något till han från köket (minne inte vad men något om vår kattunge) och han svarade med att skrika att han inte bryr sig. Jag gick då fram till han och sa att mig skriker du inte till och vägrade gå därifrån försen jag fick en ursäkt.
De slutade med att han slog mig i huvuder och släpade bort mig från hans dator. (Låter mer extremt än vad det var).
Men principen är iallafall att här är det då enligt han jag som gjort fel, jag ska be om ursäkt att han var tvungen att slå mig för att jag inte gick bort från hans dator.
Jag börjar ana att jag kanske har kommit in i någon normaliserings fas, de är därför jag vänder mig hit.
Han brukar inte slå mig och så. Men ibland om jag gör något först tex, inte låter han vara vid sin dator så kan han göra det men inte jätte hårt. Han säger aldrig förlåt när vi bråkat heller.
Så egentligen kanske förhållandet inte är så bra i övrigt heller, jag vill bara inte ge upp om de finns något jag kan göra.
Men herregud.. läs vad du själv skriver! Packa väskan och se dig inte om. Han misshandlar dig både fysiskt och psykiskt!
Om du behöver svart på vitt, kontakta en kvinnojour. De är väldigt duktiga på att förklara vart gränsen går, och hur du bör agera.
Det här är inte ok TS. Det han gör är tom brottsligt!
